Presstöd åt alla

Det finns bred enighet i presstödsutredningen att inte stoppa rasistiska tidningar från att få presstöd, rapporterar Riksdag & Departement. Det är bra. Bedömningarna skulle bli godtyckliga om stödet bara gick till demokratisk journalistik; det finns som bekant inga lagar mot odemokratiska åsikter att stötta sig på. En bättre princip är att det har ett demokratiskt värde i sig att ge förutsättningar för en mångfald som bara tar slut vid de gränser vi satt för åsiktsyttringar i allmänhet. Att kriminalisera åsikter bakvägen genom att göra tidningsutgivning ekonomiskt omöjlig vore ingen snygg vänsterlinje.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

Tidigare inlägg om presstödet till Nationell idag:

Ja, presstöd gör ont

Högerns brist på liberaler

Envis kålsuparteori

Det är välkänt att regeringen gärna vill göra vänster- och högerextremism till lika stora problem. Men fakta stretar emot. Enligt Statens medieråd är besöken på "våldsbejakande" vänstersajter bara 2-3 procent av de totala besöken på "extrema" sajter. Tidigare har Brå visat att bara högerextremister är ett reellt hot mot vanliga människor. Ändå fortsätter Birgitta Ohlsson tala om "våldsbejakande extremism" i en klump - för att slippa säga att högern är värre än vänstern. Att regeringen på det sättet riktar strålkastarljuset åt fel håll bara för att de kämpar med sin självbild är helt oacceptabelt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

Göran Persson funderar igen

Göran Persson är alltid intressant när han säger något nu för tiden. Precis som alla före detta politiker - som ser saker utifrån för första gången i sina liv, och inte har några karriärer att hantera - kostar Persson på sig att tänka högt och hissa och dissa både åt höger och vänster.

Ofta verkar de här gamla resultatpolitikerna radikaliseras på äldre dagar. Tänker på Carl Tham, Ingvar Carlsson och framför allt på Tage G Peterson, som ju blev fredsaktivist sida vid sida med yttersta vänstern.

I Göran Perssons fall är det svårt att befria sig från tanken att han dessutom tycker att det är lite kul att skojboxa på den nya partiledningen.

Arbetstidsförkortning, överskottsmål, prata mer om sjuka och arbetslösa - allt råkar samtidigt vara röda skynken för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Utanförperspektivet innebär att det inte kostar något för Göran Persson att önska sig politik utan taktik: i dagens DN-intervju vill han se fler politiker som talar gott om EU och försvarar medlemskapet. Det vore förstås vansinne med tanke på opinionen. Samtidigt är det klart att vi i grund och botten vill ha politiska partier som står upp för idéer, även om de inte är populära.

När det gäller att "någon borde tala för de sjuka och arbetslösa" håller jag inte med (nu heller). Socialdemokraternas bästa knep har alltid varit att tilltala så breda grupper som möjligt, att försöka formulera en löntagarpolitik. Människor identifierar sig inte som "sjuka" eller "arbetslösa". Inte bara för att vi ogärna väljer det, utan också för att grupperna "arbetslösa" och "sjuka" inte är statiska. Det är olika personer som är arbetslösa och sjuka vid varje givet tillfälle människor vandrar in och ut ur de grupperna hela tiden. Bara en liten minoritet är permanent utanför.

Precis som Socialdemokraternas valutvärdering från 2006 konstaterade lyckas Moderaterna mycket bättre med löntagartilltalet. Dessutom verkar de tro på folk: pratar om nya jobb, inte om vad som ska hända när man förlorar det man har.

Sedan ska man förstås i sak föra en politik som tar hand om sjuka och återför arbetslösa till arbetsmarknaden. Men man behöver inte prata om allt man gör.

Har tidigare skrivit om det här och här.