Dagen då Ryssland nästan kränkte svensk manlighet.
Ryssland övade alltså i internationellt luftrum i påskhelgen. Kanske simulerade man en attack mot svenska mål. Försvaret kände till den ryska övningen i förväg, men gjorde ingenting särskilt. Det var tydligen fel: gängse liturgiska krumbukter kräver att man skickar upp egna plan i luften för att "markera". Gud vet varför.
Det är som om geopolitik fungerade som en skolgård. Visa ingen att du är svag, för då åker du på stryk. Ge ingen lillfingret, för då tar de hela handen.
Men vem har hört talas om ett land som blivit ockuperat därför att det inte "markerat" mot militärövningar utanför den egna gränsen?
Och vem har hört talas om en modern militär strategi som går ut på att skaffa mer territorium så fort någon i omvärlden visar sig vek?
Sverige gjorde faktiskt en markering i påskhelgen: vi visade att vi inte i alla lägen tänker bidra till en känsla av militär upptrappning. Och vi markerade att vi tänker på Ryssland som något annat än bara "det stora hotet". Naturligt, eftersom våra viktigaste förhållanden till Ryssland är helt andra än militära: vi köper grejer av varandra, båtkryssar till St Petersburg, deltar i kulturutbyten och pluggar på varandras universitet.
Johan Westerholm raljerar på sin blogg över det faktum att Moderaterna och Vänsterpartiet tycks mötas i likgiltigheten inför den ryska övningen.
Om det stämmer, så är det både bra och en smula logiskt: framför allt Carl Bildt står rätt ofta för den typ av realistiska, icke-aktivistiska, icke-idealistiska utrikespolitik som också (rätt ofta) är Vänsterpartiets.
Jo, kraven på att gå bröstgänges med Ryssland handlar mer om idealism än motsatsen. Lyssna på hur det låter i diskussionen: "markera revir", "provokation", "vi möter". Det handlar om känslan att bli utmanad - och att inte vilja visa sig vek. Nu är alla uppfyllda av kränkt manlighet.
De som vill att försvarspolitiken ska styras av sådana känslor är de verkliga idealisterna. Problemet är detsamma som när känslorna handlar om att stoppa alla illdåd som begås i främmande länder: fram med bombplanen - det där kändes inte bra!
Då är det lätt att föredra en utrikesminister som står för långsiktighet, respekt för andra staters suveränitet och fokus på Sveriges direkta intressen. Och som kanske inser hyckleriet i det höga tonläget: Sverige samövar ju ständigt med Nato, ibland i ryskt närområde, som på Nordkalotten 2009.
(Och ja, självklart hade det varit en annan sak om de flugit innanför gränsen. Men det är ingen gradskillnad - det är en skillnad som mellan natt och dag.)
För övrigt måste man väl addera den här inrikespolitiska debatten till en annan välbekant lista: "saker som sossar bara säger i opposition".
2013-04-23
2013-04-08
S-kongressen: en kopia som är en framgång
"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."
"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."
Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.
Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.
Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.
Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.
Hur ska han hantera det?
I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.
Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.
För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).
Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.
Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.
Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.
"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."
Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.
Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.
Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.
Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.
Hur ska han hantera det?
I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.
Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.
För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).
Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.
Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.
Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.
2013-04-06
Vinstfrågan bortstädad inför valet
S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull
konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.
Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.
Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.
Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.
S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.
Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.
Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.
Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.
Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.
S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.
Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)