Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.
Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".
"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.
Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.
Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.
Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".
Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".
Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?
Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?
Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:
"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland
flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka
skydd i Sverige." (DN 10 sep.)
Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?
Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.
2015-08-22
Ska man prata om invandring?
Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.
Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?
Nja.
Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.
På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.
Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.
Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.
Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.
Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.
Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.
Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?
Nja.
Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.
På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.
Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.
Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.
Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.
Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.
Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.
2015-08-20
Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga
Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. Få tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)