Utländska barbarer och hatet vi älskar

Svenska Dagbladet har rapporterat att könsneutrala svenska leksakskataloger rör upp känslorna utomlands.

Eller nej, det har de inte.

Svenska Dagbladet har slappt rapporterat att utländska kommentarsfält är lika fyllda av skit som svenska.

Alla citat i artikeln kommer från kommentarsfält. Artikeln om hur utlandet upprörs över jämställdhet bygger alltså på källor som också skulle kunna användas för artiklar om hur utlandet upprörs över romer, afrikaner, asiater, judar, evolutionen, flerpartisystem samt mörkläggningen kring vad som egentligen hände 11 september.

Om jag var utlandet skulle jag vara ganska upprörd. Jag vet inte om sådana här artiklar publiceras bara för att redaktionerna vet att jämställdhetsfrågor alltid spränger kommentarsfälten eller om det undermedvetet bekräftar en svensk självbild av att vara så himla längst fram.

Självbild, ja. I en eurobarometer från tidigare i år visar det sig att svenskarna inte alls tillhör de som tycker att det här med sexistiska stereotyper är det största jämställdhetsproblemet. Britterna - ett par sådana citeras i SvD-artikeln - är generellt mer kritiska.

De här tycker, enligt samma enkät, att ojämställdhet är ett allvarligare problem än vad svenskarna gör: fransmän, rumäner, spanjorer, belgare, italienare, luxemburgare och österrikare.

Utlandet är inget svart hål.

Och allvarligt talat, vad är det för slags journalistik? Ingen research, ingen som orkar lyfta en telefon - bara in bland trollen och klippa och klistra. Titta vad upprörda alla är!

Det är märkligt hur hatet har flyttat in i den mediala vardagen. Flashback är inte längre en pysande, svart göl långt in i skogen som ingen hittar till. Nu öser vi plötsligt glatt fram citat från de värsta nazisterna, kvinnohatarna, misogynerna och kverulanterna för att få våra egna politiska ställningstaganden att skimra lite klarare. Vi sätter hatarna i mitten av rummet. Har vi någonsin problematiserat hat så mycket som nu? Ändå finns det väl ingenting som tyder på att det, totalt sett, hatas mer idag än förr. Vi koketterar med att vara hatade, till och med. Det visar ju hur viktiga vi är. Och kanske rättfärdigar det vad vi håller på med när det är svårt att visa på egna framsteg.

Det handlar inte bara om mediernas tillgängliggörande av hat. Vi drar fascinerat fram det själva också. På twitter retweetas det in i våra flöden: titta vad dumma de är!

Någonting måste det göra med oss att konfronteras med alla dessa åsikter. Min farfar kanske hörde något sånt där 3-4 gånger  hela livet. Jag hör det 3-4 gånger om dagen. Jag är inte säker på att min analys av samhället blir bättre. Jag är snarare övertygad om att det förstör mig lite grand.

Allt ut i ljuset! Det är ett förjävla dumt slagord.

Håkan Juholts dundertabbe

UNT har nyligen gjort det. P4 Västerbotten har gjort det. Sundsvalls Tidning har gjort det: engagerat sina läsare i granskningar av dålig mobiltäckning. ”Bra initiativ”, säger IT-ministern. För ett år sedan lät det annorlunda. Då skrev DN på nyhetsplats att ”nästan alla i landet har tillgång till mobilnäten”. Den svenska täckningen är utmärkt, skrev Johan Ingerö i SvD. Skillnaden? Då var det Håkan Juholt som kritiserade mobiloperatörerna. Nu när drevet är glömt kan media säga vad de förstås visste redan då: att detta är ett reellt problem för alltför många människor.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

Herrens hus

Är det så farligt att gå med klassen till kyrkan nån gång om året? Nej, såklart inte. Men Skolverket har inte i uppdrag att ställning till om ”det är så farligt”, utan att upprätthålla den ickekonfessionella skolan. Eftersom det inte är någon artskillnad mellan ett kyrkobesök och till exempel en morgonpsalm, måste vi avstå även från den mindre pressande formen av påverkan. I debatten finns en tydlig främlingsfientlig klangbotten: skolavslutningarna är muslimhatarnas favoritfråga. Men två miljoner står helt utanför samfunden. Den sekulära skolan hade varit oundviklig ändå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)