Vänstern, Vårberg och kriminalpolitiken

Vänstern när den är som sämst: narkotikan flödar i södra Stockholm. Polisen pratar om en 8-åring som langar i Vårbergs centrum. Vänstern upprörs inte. Vänstertidning avslöjar att det där med 8-åringen inte var sant. Vänstern får tokspel. Svartmålning! Överdrifter!

Varför inte försöka hålla fokus på problemet - narkotikaförsäljningen? Det här debattmönstret är så tröttsamt när vi diskuterar kriminalitet och polis: vänstern är tyst, tills en överdrift eller ett misstag eller en felsatsning eller en misslyckad polisinsats kan kritiseras. Vänstern - felfinnarna.

Under upploppen i Stockholms förorter förra sommaren kritiserade vänstern försöken att stoppa dem, vad som utlöste dem - man gav uttryck för alla känslor förutom genuin upprördhet över själva upploppen. Polisinsatsen var inte bra skött, och skulle ju ändå inte lösa någonting på sikt. Så lät det åtminstone fram till dess man upptäckte att de som faktiskt bodde i förorterna hade fokus på något helt annat: de ville inte ha sina områden förstörda och gick man ur huse för att stoppa vandaliseringen. Det var inte första gången som en vänster som bara är felfinnare hamnar i offside i förhållande till den allmänna meningen.

8-åringen sålde inte knark. Men betyder det att det inte finns något problem med att en 8-åring driver omkring i sällskap med knarklangare? Och betyder det att det inte är något problem att narkotikaanvändningen ökar bland ungdomar? Kan vänstern någon gång dröja kvar i den stora bilden? Ja, det är sant att arbetarklassförorter ofta skildras stereotypt i media. Men inte heller det är huvudproblemet. Huvudproblemet är att förorter är utarmade på kultur och fritidsaktiviteter, att det finns utbredda sociala problem och att människor är otryggare där.

Svensk vänster är också världsbäst på att säga att polisinsatser inte löser någonting. Det är delvis sant: på lång sikt är det bara tryggare och mer stimulerande uppväxtmiljöer som kan leda till mindre narkotikamissbruk. Men vi har inte polisen för "lång sikts" skull. Vi har polisen därför att på kort sikt så leder varje beslag och varje stoppad langare till att narkotikan får svårare att nå missbrukaren. Och för att den pinsamma hemskjutsningen eller informationsbesöket i skolan faktiskt också påverkar.

Vem argumenterar vänstern emot när den säger att polisinsatser inte löser någonting på sikt? Enigheten om det är mycket stor i det svenska samhället (tack och lov). Men människor vill också att någonting händer på kort sikt när de går förbi drogförsäljarna vid tunnelbanan. Och när skolor brinner är man inte i första hand intresserad av bättre skolor i förorten, utan släckta skolor. Vänstern är så ivrig att prata lång sikt att det låter som om man är helt oberörd av det kortsiktiga. Eller till och med som om det fanns en motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Ingenting kunde vara mindre sant.

Gratis heroin en framgång

Få saker skapar så mycket hjärtflimmer som debatten om narkomanvård och sprututbyte. Visst, man ska ha en prövande inställning till all socialpolitik - men på förespråkarna för sprututbyte låter det som om faran med att knarka är smutsiga kanyler (en tankevurpa man måste göra för att i princip anklaga motståndarna till sprututbyte för att vilja ha livet ur narkomaner). Det är narkotikan som dödar och skadar, först som sist. Även om det sker via risktagande med smutsiga kanyler. Tar man bort alla bieffekter - kriminalitet, utsatthet för våld, sjukdomar - så står man fortfarande där med en narkoman. Som samhället bistår i missbruket, därför att alternativet är eländigare och trasigare. (Logiken är lätt hisnande och steget är självklart inte långt till exempelvis socialt kontrollerad prostitution. Liksom förstås att även börja förse narkomaner med rent, kontrollerat knark.)

Moralfilosofiskt är det svårt: vem kan med säkerhet säga att just den där narkomanen hade fått tag på en kanyl överhuvudtaget den dagen, om inte samhället försett honom med den? Vem kan med säkerhet säga att det inte kunde ha inträffat något omvälvande, skrämmande eller fantastiskt som fick just den där narkomanen att ta ett första steg ur missbruket den dagen, om inte samhället hade bistått i missbruket? Hur kan man med yttersta säkerhet veta att narkomanen som bistås i sitt missbruk verkligen är ohjälpligt beroende?

Om man ändå ska ha sprututbytesprogram - det finns kanske någon vetenskapligt godtagbar grund - får inte ett skyddat, socialt kontrollerat missbruk vara ändstationen. Men det är exakt det som oroar hos vissa narkotikadebattörer: mycket stor energi läggs på att vi inte ska "jaga" narkomaner, inte låsa ute, inte ställa krav. Mycket lite energi och engagemang läggs på att diskutera effektiva behandlingsformer och hur vi tvingar människor att sluta för deras eget bästa. Alltsammans garnerat med den dystopiska hållningen att ett narkotikafritt samhälle är en omöjlighet. (Detta även från annars glada vänstermänniskor, för vilka ingenting annars är omöjligt. Tobinskatt? Jajamensann! Socialism? Sure thing!)

Artikeln i går om gratis heroin till missbrukare i Danmark är verkligen ett skrämmande scenario, någonstans längre nedåt vägen som inleds med sprututbyte. Det är inte samma sak, men logiken är exakt densamma. TT har satt rubriken "Gratis heroin en framgång". Skönt, några som har kommit ur sitt missbruk, tänker man. Men i en lång jävla artikel berörs inte ens frågan om missbruket: det handlar istället om att kriminaliteten har minskat när heroinet kommer gratis (Jasså?), och - ännu bätttre - "summan de spenderade på narkotika sjönk från 10 000 kr till 1 000 kr". Nähä? Dessutom har narkomanerna trevligt tillsammans och har blivit friskare. Och så slutklämmen: "Endast ett fåtal dyker bara upp för sin heroinspruta." Ja, varför skulle logiken i harm reduction-politiken förhindra det? När bondförnuftet säger att det socialt kontrollerade missbruket åtminstone måste vara ett sätt att komma i kontakt med missbrukarna och försöka få dem att underkasta sig behandling, så säger sprututbyteslogiken att vi måste vara nöjda så länge narkomanerna löper lite mindre risk att dö eller skadas.

Det är rimligt bara under förutsättning att man inte tror på människors förmåga att ta sig ur missbruket, med samhällets hårda eller milda bistånd. Men varför skulle inte vänstern tro på det? Det är trist att behöva ha större förtroende för Maria Larsson (KD) än för delar av vänstern. Hon har ju helt rätt här: Det enda säkra sättet att minska dödligheten är att minska missbruket.

Om argumentet för sprututbytesprogram enbart var att det är ett smart sätt att fånga in missbrukare och med mer eller mindre tvång få dem att gå med på att försöka sluta, skulle jag inte vara lika orolig. Men det är verkligen inte det argumentet jag hör.