Måste man rasa?

Jag förstår att det egentligen är rätt att rasa mot Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Säpo och alla slösande myndigheter.

Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)

Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.

Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?

Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.

I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.

Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.

Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?

Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.

Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.

Löfven måste lämna sin comfort zone

Sommartalet regnade bort, opinionsstödet har planat ut och Anders Borg står och viftar med 50 miljarder i reformer de närmaste två åren. Det är inte fullt så kul att vara Stefan Löfven idag jämfört med för ett par månader sedan.

- Det som många såg som en styrka – Löfvens näringslivskoll – har han utnyttjat på lite fel sätt. Det är givet att han ska använda sina erfarenheter. Det är inte lika givet att tillväxt- och innovationsretoriken ska dominera alla hans framträdanden. Och han måste bli bättre på att prata om vad vi ska ha tillväxten till. Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone, förr eller senare.

- Den försiktiga strategi som partiledningen valt fungerar när regeringen sköter sig dåligt. Men allt tyder på att höstbudgeten kommer att präglas av satsningar och reformer - ett av de spelkort som regeringen hela tiden haft i handen. Minst två ess återstår: ökad tillväxt fram till nästa val och möjligheten att göra en fräsch ombildning av regeringen.

- S kommer att framstå som en vindflöjel om Magdalena Andersson nu plötsligt ändrar sin kamerala retorik kring eurokrisen bara för att Anders Borg öppnar för större finanspolitisk aktivism. Och alternativet, att förbli de sista anti-keynesianerna, är inte heller någon drömsits.

- Valet av Magdalena Andersson framstår mer och mer som Löfvens största huvudvärk. Okänd, blek och oskolad som politiker. Hon talar mer lyriskt om sin tid på Skatteverket än om framtiden för socialdemokratin och nådde något slags bottenrekord i politisk feghet när hon inte ens kunde utveckla ett principförsvar för reallönerna under Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby.

- Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag. Han var onödigt kategorisk när han avvisade vinstförbud i välfärden (vilket bland annat gjorde att han nu fått en tungviktare som Ylva Johansson emot sig). Han pratade yvigt om "satsning" på förskolan i Almedalen och han pratade yvigt om "satsning" på lärarna i Vasaparken. Folk laddar in ganska mycket förväntningar när de hör sådana ord, förväntningar som S inte kommer att motsvara när de lägger sin skuggbudget.

Man ska tala med respekt om Sveriges största parti. Deras "katastrofsiffror" ligger ofta över alla andra partiers all time high. Internt anar man fortfarande en lättad utandning efter Juholt-eran. Men man kommer att förlora en del väljare till vänster i takt med att högersvängen får fastare konturer - söndagens Sifo var tecken på det - och man kommer att förlora valet 2014 om man inte hittar de vinnande frågorna och vågar driva dem i konfrontation med regeringen.

Tidigare inlägg om den nya s-ledningen:

Det försiktiga partiet
SCB:s partisympatiundersökning
Det absurda överskottsmålet
DN rödare än S
Gör Löfven om Sahlins misstag?

Facket hamnar fel om alkoholtester

DN:s ledarsida har idag den enda rimliga kommentaren till de obligatoriska, slumpvisa alkoholkontroller som landstinget i Gävleborg ska införa: " Att betrakta alla anställda som potentiella alkoholister är orimligt".

En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!

Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.

Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.