Krig utan befäl

Nato och rebellerna i Libyen säger blankt nej till att diskutera vapenvila med Khadaffi.

Det är svårt att bedöma allvaret i Khadaffis initiativ, men Nato har ett ansvar att ta vara på alla möjligheter till vapenvila, eftersom resolution 1973 kräver det: "demands the immediate establishment of a ceasefire".

Det ankommer icke på Nato att välja bort de delar av resolutionen som inte passar dem.

I realiteten är det just det man gör. Insatsen styrs inte längre av resolutionen, utan av artikeln som Obama, Cameron och Sarkozy skrev i Washington Post och andra världsledande tidningar (nej, inte Expressen) för två veckor sedan och där man slog fast att "[s]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations".

Därför säger man nej till vapenvila, trots att det kravet äger lika stor vikt som något annat i säkerhetsrådets resolution.

Sverige deltar numera i en insats som har fått eget liv. Som definitivt inte styrs av FN-resolutionen längre - jag gav andra exempel på hålen i den schweizerosten här. Det hedrar Håkan Juholt, Hans Linde och Miljöpartiet att de blivit skeptiska till detta vad gäller den svenska medverkan.

No more Mats Knutson

Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.

Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?

SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.

Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.

Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.

Frys ut dem!

Fotbollsvåldet diskuteras igen efter attacken mot en domare i måndags.

Ett första steg mot att minska problemen är att inse att huliganer faktiskt bryr sig om fotboll. Poängavdrag och utfrysning från klubben är effektivare än större polisiära resurser. Idag är inte klubbarna tydliga nog gentemot fansen. En klack kan bete sig hur som helst under en match – det tar bara till slutsignalen, så springer laget fram och tackar för stödet. Och efter en incident kan fördömandet från en klubbledning vara hård – men i högtidstalen har man ändå ”världens bästa fans”.

Mer långsinthet efterlyses faktiskt. De fredliga fansen får finna sig i att bli hopklumpade med våldsverkarna, eller till slut agera mot dem.

(Ledarstick publicerat i Flamman 28 april.)