Handling till varje pris

Handling är fint. Finare än någonsin. "Man måste ju göra något"-kulten ligger bakom både trista saker som autonoma antirasisters kontraproduktiva våld eller stödet för att starta anfallskrig mot förtryckarregimer, och schysstare saker som tanken att man är miljöaktivist genom att släcka lamporna under Earth hour. Eller för den delen unga radikala stockholmares val att engagera sig i soppkök för hemlösa snarare än att sitta i studiecirklar om fattigdomens orsaker.

Alternativet att inte göra någonting är så avskytt att det inte ens verkar spela någon roll att det blir rätt, när man "gör något".

Susanna Birgerssons ledare i DN idag var ett försvar just av de som ändå "gör något" genom att delta i Earth hour på lördag.

Tesen är att det inte finns några alibihandlingar. Det finns inget problem med att stilla samvetet genom att betala tillbaka en bråkdel av en gigantisk skuld. Huvudsaken är att man gör något.

Visst: små handlingar - som egna korrigeringar av livsstilen - kan vara viktiga som ett sätt att överhuvudtaget lära sig att tänka moraliskt. Det kan vara första steget till ett större engagemang. Och det kan vara ett sätt att starta diskussioner i sin omgivning. Håller med.

Men det är samtidigt naivt att tro att människor inte förfaller till självbedrägeri emellanåt. När det gäller våra miljöavtryck känns det som att folk har notoriskt svårt att skilja stort från smått. Den som planerar att flyga i år förtjänar inte att må en millimeter bättre om den släcker några lampor i helgen.

Och det vore fint att faktiskt se en undersökning: Är små små förändringar av det egna konsumtionsmönstret verkligen en ingång till djupare engagemang? Svart på vitt, alltså. (Det kanske finns?)

Handling är bra. Men det är också bra att läsa på, tänka efter och göra något som ändrar saker på riktigt.

(Eric Erfors skriver också om Earth hour i Expressen.)

Höjd skatt ja tack

Ja, förr eller senare måste Socialdemokraterna våga höja skatten, precis som Lars Stjernkvist och Lena Sommestad säger. Det är rätt att väcka en principdiskussion kring detta. Till och med politiska motståndare inser väl att socialdemokratin som politisk idé är omöjlig om bara en riktning är möjlig för skatterna - nedåt?

Högersossar famlar gärna efter mindre kontroversiella sätt att skrapa ihop pengar: effektiviseringar, prioriteringar, ökad mängd beskattningsbara arbetstimmar. Inget av det är fel, men inget av det är tillräckligt så länge de borgerliga partierna fortsätter att sänka skatterna när de sitter vid makten.

Så här skrev jag för ett tag sedan om sossarnas ovilja till "återställare" i skattepolitiken:

Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?

Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.

Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?

Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:

Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?

Precis som alltid när sådana här utspel kommer, enas högerkommentatorerna i ett överlägset "höhö - då var valsegern klar". Skattehöjningar anses vara ett totalt självmål. Men Gunnar Sträng varnade redan i mitten av 60-talet för "skattetröttheten" hos svenska folket - när skattenivån var skrattretande låg jämfört med idag. Tack och lov insåg andra att det viktiga inte är procentsatsen i sig, utan vad som kommer tillbaka i välfärd och hur mycket pengar som finns kvar för privat konsumtion.

De flesta opinonsundersökningar stödjer Stjernkvist och Sommestad. Människors skräck är inte höjda skatter, utan ett samhälle som inte fungerar och håller ihop.

Humanism med baktankar

Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)