Det absurda överskottsmålet

Det är inte så att svenska ekonomer och ekonomiskribenter är "kritiska" mot Anders Borgs finanspolitik, eller "bekymrade". De fattar inte hur något så dumt kan få förekomma.  Per Lindvall stod för den senaste sågningen i SvD Näringsliv i fredags (25/5), där han riktar in sig på överskottsmålet, som han kallar "absurt", "dogm", "ett mantra". Kritiken träffar (såklart) också socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Aftonbladets ledarsida erkänner lite motvilligt han hon ärvt Borgs "kamerala grundinställning". Det är bra att det blir tydligt för flera. Man kan bara leva en begränsad tid på att verka mer kompetent än Tommy Waidelich.

Per Lindvall var i sin SvD-krönika tydlig med att det bara är Vänsterpartiet som ifrågasätter det vansinniga med att samla överskott i dagens situation. Bra så. Det vore också bra om Vänsterpartiet började utnyttja det faktum att de har en absolut majoritet av alla ekonomer och ekonomiskribenter på sin sida. Det övertaget märktes mycket lite när partiet presenterade sin skuggbudget. Ulla Andersson hänvisade i riksdagsdebatten till "en japansk ekonom". Det finns närmare och tyngre kritiker än så. Använd det!

Resursbrist!

När borgerliga tänkare till slut lyckas producera ett argument, används det överallt. Nu säger de hela tiden att det är ”resursbrist” som är problemet, inte valfrihet och konkurrensutsättningar i sig. Om de minst valda skolorna eller minst lönsamma järnvägssträckorna hade mer resurser, skulle inte valfriheten ha några avigsidor. Det är sant, men banalt: självklart suddar man ut de flesta problem om man tillför ett antal fiktiva miljarder. Här är det dessutom systemen i sig som dränerar resurserna. Och argumentet är aldrig något annat än en tankelek: högern är ju de sista som skulle tillföra några pengar i verkligheten.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

Köra över V ska kosta

Ekots lördagsintervju (19/5) med Aron Etzler uppehöll sig länge kring regeringsfrågan, och den nye partisekreteraren visade god politisk fingertoppskänsla. Att börja regeringsdiskussionen med en medlemsrunda är klokt, inte minst för att partiledningen ska slippa byta linje senare. Etzlers resonemang kring att bygga Vänsterpartiets förhandlingsposition – att få S att tro att det kan kosta att inte göra upp med V – är också hoppingivande. Det är en livsnödvändighet att inte bli tagna för givet, en insikt som ibland saknats i partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)