Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej

Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.

Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.

Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:

"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."

Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.

Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.

Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?

Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?

(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)

Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.

Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:

"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."

Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)

Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.

Vad säger S och V om Libyen?

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en hel del svar att ge idag om utvecklingen av FN-attacken mot Libyen.

Anser Vänsterpartiet att det som pågår fortfarande inte är en militär intervention?

När Socialdemokraterna tog ställning för en flygförbudszon den 15 mars nämndes Arabförbundets stöd som det som gav politisk legitimitet åt en sådan. När nu Arabförbundet drar tillbaka sitt stöd för det sätt som flygförbudszonen upprättats, vad innebär det för Socialdemokraterna?

Delar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utrikesministerns uppfattning att målet för operationen är att Khadaffi ska avlägsnas från makten - i strid med FN-resolutionen? Står partierna bakom attacker riktade direkt mot Khadaffi?

Anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom den amerikanske flottamiralen Gortney, att en flygförbudszon innebär att slå till mot den libyska armén när den attackerar "opposition forces"?

Det finns lika många tolkningar av uppdraget från FN:s säkerhetsråd som det finns deltagande länder. Från att bara "skydda civila" till att störta Khadaffi. Exakt vilket uppdrag anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att FN:s säkerhetsråd har gett?

Dags att tala ur skägget!

Det sköna ljudet av missiler - eller?

Missilerna regnar ner över Tripoli och på ett och annat yrvaket håll förstår man nu att en "flygförbudszon" inte innebär att placera ut trafikskyltar i luftrummet. Observera dock att detta enligt Vänsterpartiets linje inte är en militär intervention. Kanske är det därför tystnaden från partiet är så påtaglig - ingenting ovanligt har ju hänt.

Afrikanska Unionen - vars stöd först var ett villkor för attacken men som sedan sidsteppades när de tyckte fel - kräver dock ett omedelbart eld upphör.

Motiveringarna från den svenska vänstern för att stödja angreppet på Libyen når inga intellektuella höjder. "Stoppa galningen" verkar räcka för de flesta. På andra sidan Atlanten, i The Nation, finns i alla fall en radikal ledarredaktion som resonerar om saken. Mycket klokt sägs där om att "flygförbudszoner" har ett dåligt track record, drar uppmärksamheten från andra åtgärder och att FN-resolutionen är så öppet formulerad att det liknar en "open-ended declaration of war".

Jag tycker samma sak som i förrgår. Många människors syn på hur konflikter ska lösas har idag ett alldeles för högt ingångsvärde för "förtryck" och ett alldeles för lågt ingångsvärde för "krig". Det senare är också dödligt och smutsigt - ändå verkar vi se det som ett kliniskt och ofarligt sätt att råda bot på det förra. I ett historiskt perspektiv är det synsättet extremt.