En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.
Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.
Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.
Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.
Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.
Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.
2010-07-13
2010-07-11
Sabuni super kål
Borgerliga politiker brukar inte gilla när rasister kallas "högerextremister".
-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!
Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.
Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:
"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."
Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:
"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."
Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.
Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
"Lika illa"?
När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.
"Lika illa"?
Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.
-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!
Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.
Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:
"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."
Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:
"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."
Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.
Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
"Lika illa"?
När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.
"Lika illa"?
Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.
2010-07-09
Världens rödaste medelklass
Ytterligare ett ord om detta med socialdemokraterna och medelklassen. Ingen har påstått att de skulle vara oviktiga att vinna. Frågan är hur de vinns. Den svenska medelklassen har antagligen varit världens rödaste medelklass. Socialdemokraterna har aldrig varit annat än största eller näst största parti bland de rikaste 15 procenten. De har alltid (sedan SCB:s statistisk startade i valet 1960) varit största parti i percentilen 65-85, liksom i percentilen 35-65. Sedan 1964 har det bara hänt vid två riksdagsval att (S) och (V) haft mindre än 40 procent bland TCO-anslutna. Och hör och häpna: detta trots att arbetarrörelsens partier varken hade RUT-avdrag eller vårdval på programmet förr i tiden!
Världens rödaste medelklass har blivit just världens rödaste medelklass eftersom de har gynnats av den förda politiken. Den "klassallians" man brukar prata om har inte varit något kommunikationstrick för att lura med medelklassen (hade det varit så, hade knappast medelklassen fortsatt att rösta vänster, folk är inte dumma). Man har fört löntagarpolitik, utifrån idén att alla lönearbetande har överlappande intressen. Det är de intressena som har lyfts fram av SAP – inte medelklassens snäva, privatekonomiska intressen. Man har, till skillnad från dagens idéer om att de måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar, vädjat till medelinkomsttagarnas bästa sidor. Daniel Suhonen skrev bra om det i Aftonbladet i går.
Med en sådan politik slipper man välja mellan att mobilisera "kärnväljarna" (arbetarklassen) och vinna medelklassen. Socialdemokraterna ska självklart göra båda samtidigt. All tidigare framgång byggde på att de gjorde båda samtidigt. Grunden är en bred löntagarpolitik med tydlig vänsterprofil. Kommunikativt skulle det bland annat betyda att bete sig mindre som ett intresseparti för sjuka, arbetslösa och diskriminerade, och mycket mer inkluderande gentemot den kärnfriske, skötsamme arbetaren i småstadsvillan. Det skulle också betyda mycket mer av det Mona Sahlin lyfte fram i sitt Almedalstal: hur de flesta löntagare går plus på skattebetalning och välfärdsutnyttjande.
En parentes:
Sveriges politiska journalister och liberala tyckare skänker en bisarr touch åt hela diskussionen. I vanliga fall sägs det inte finnas någon arbetarklass längre: alla är medelklass. Men när Socialdemokraterna ska få goda råd om hur de ska vinna denna medelklass - som nyss alla tillhörde - förvandlas den plötsligt till en liten välbärgad grupp storstadsbor med mycket specifika höginkomsttagarintressen. Slutsats: om klassanalysen behöver vändas på huvudet för att fungera som redskap för att vrida s-politiken åt höger - då gör etablissemanget gärna det.
Slut parentes.
Sossarna har de senaste 10-20 åren varit inne i en riktigt ond cirkel: systemskiftesvalet 1991 och de stora samhällsprojektens slut efter Berlinmurens fall fick partiet att helt tappa självförtroendet vad gäller den egna politikens slagkraft hos medelklassen. Nu skulle de vinnas med en moderniserad socialdemokrati, som bejakade entreprenörsskap och valfrihet! Men det gick dåligt, populariteten dalade. Slutsatsen: Medelklassen är inte nöjd med vår högervridning - vi måste ännu längre åt höger! Populariteten dalade ännu mer. Samma slutsats. Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak. Om man ändå inte får vänsterpolitik, varför inte rösta på ett parti som har en charmigare partiledare/verkar mer engagerat i skolfrågor/tar min rädsla för brottslighet på allvar - kort sagt, som är attraktivt på ett annat plan än den ekonomiska politik där alla är överens?
Det finns avslutningsvis en punkt som saknas i Suhonens Aftonbladet-artikel. I grund och botten har medelklassen röstat rött i Sverige eftersom den haft konkreta intressen av välfärdsbygget, men den har också röstat rött eftersom den trott på idén. Socialdemokratin är en idéburen rörelse. Hade den inte varit det, hade allting stannat vid en ganska begränsad - inte oviktig, men begränsad - kamp för löner och isolerade krav på sociala reformer. Vem var Olof Palme, om inte en överklasslyngel med allt annat än löntagarintressen som drabbades i 150 km/timmen av en idé? Statsvetenskaplig forskning visar att människor röstar ideologiskt, utifrån vilken politik de tror skapar ett gott samhälle. I den mån "plånboksfrågor" spelar roll, tittar man på allas plånböcker, inte enbart den egna. Arbetarrörelsens partier - både (V) och (S), alltså - måste våga tro på att människor faktiskt funderar på vad som är bäst för de flesta. Oavsett om partierna argumenterar fel (smala privatekonomiska intressen) eller rätt (gemensamma löntagarintressen) , riskerar det att framstå som lite torftigt för många som framför allt träffar sitt val utifrån ett patos om vad de tycker är rätt och fel.
Världens rödaste medelklass har blivit just världens rödaste medelklass eftersom de har gynnats av den förda politiken. Den "klassallians" man brukar prata om har inte varit något kommunikationstrick för att lura med medelklassen (hade det varit så, hade knappast medelklassen fortsatt att rösta vänster, folk är inte dumma). Man har fört löntagarpolitik, utifrån idén att alla lönearbetande har överlappande intressen. Det är de intressena som har lyfts fram av SAP – inte medelklassens snäva, privatekonomiska intressen. Man har, till skillnad från dagens idéer om att de måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar, vädjat till medelinkomsttagarnas bästa sidor. Daniel Suhonen skrev bra om det i Aftonbladet i går.
Med en sådan politik slipper man välja mellan att mobilisera "kärnväljarna" (arbetarklassen) och vinna medelklassen. Socialdemokraterna ska självklart göra båda samtidigt. All tidigare framgång byggde på att de gjorde båda samtidigt. Grunden är en bred löntagarpolitik med tydlig vänsterprofil. Kommunikativt skulle det bland annat betyda att bete sig mindre som ett intresseparti för sjuka, arbetslösa och diskriminerade, och mycket mer inkluderande gentemot den kärnfriske, skötsamme arbetaren i småstadsvillan. Det skulle också betyda mycket mer av det Mona Sahlin lyfte fram i sitt Almedalstal: hur de flesta löntagare går plus på skattebetalning och välfärdsutnyttjande.
En parentes:
Sveriges politiska journalister och liberala tyckare skänker en bisarr touch åt hela diskussionen. I vanliga fall sägs det inte finnas någon arbetarklass längre: alla är medelklass. Men när Socialdemokraterna ska få goda råd om hur de ska vinna denna medelklass - som nyss alla tillhörde - förvandlas den plötsligt till en liten välbärgad grupp storstadsbor med mycket specifika höginkomsttagarintressen. Slutsats: om klassanalysen behöver vändas på huvudet för att fungera som redskap för att vrida s-politiken åt höger - då gör etablissemanget gärna det.
Slut parentes.
Sossarna har de senaste 10-20 åren varit inne i en riktigt ond cirkel: systemskiftesvalet 1991 och de stora samhällsprojektens slut efter Berlinmurens fall fick partiet att helt tappa självförtroendet vad gäller den egna politikens slagkraft hos medelklassen. Nu skulle de vinnas med en moderniserad socialdemokrati, som bejakade entreprenörsskap och valfrihet! Men det gick dåligt, populariteten dalade. Slutsatsen: Medelklassen är inte nöjd med vår högervridning - vi måste ännu längre åt höger! Populariteten dalade ännu mer. Samma slutsats. Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak. Om man ändå inte får vänsterpolitik, varför inte rösta på ett parti som har en charmigare partiledare/verkar mer engagerat i skolfrågor/tar min rädsla för brottslighet på allvar - kort sagt, som är attraktivt på ett annat plan än den ekonomiska politik där alla är överens?
Det finns avslutningsvis en punkt som saknas i Suhonens Aftonbladet-artikel. I grund och botten har medelklassen röstat rött i Sverige eftersom den haft konkreta intressen av välfärdsbygget, men den har också röstat rött eftersom den trott på idén. Socialdemokratin är en idéburen rörelse. Hade den inte varit det, hade allting stannat vid en ganska begränsad - inte oviktig, men begränsad - kamp för löner och isolerade krav på sociala reformer. Vem var Olof Palme, om inte en överklasslyngel med allt annat än löntagarintressen som drabbades i 150 km/timmen av en idé? Statsvetenskaplig forskning visar att människor röstar ideologiskt, utifrån vilken politik de tror skapar ett gott samhälle. I den mån "plånboksfrågor" spelar roll, tittar man på allas plånböcker, inte enbart den egna. Arbetarrörelsens partier - både (V) och (S), alltså - måste våga tro på att människor faktiskt funderar på vad som är bäst för de flesta. Oavsett om partierna argumenterar fel (smala privatekonomiska intressen) eller rätt (gemensamma löntagarintressen) , riskerar det att framstå som lite torftigt för många som framför allt träffar sitt val utifrån ett patos om vad de tycker är rätt och fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)