Trianguleringens tid är väl förbi i svensk politik: socialdemokraterna pratar om att valet är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller (även om Ilija "Vi tycker själva idén med Vårdvalet är bra" Batljan gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna mellan vänster och höger i Stockholms landstingspolitik).
Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.
För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:
"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."
Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.
Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.
Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.
Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?
2010-04-29
2010-04-23
Högerns brist på liberaler - presstödsdebatten fortsätter
Man kan urskilja olika typer av negativa reaktioner på beslutet att ge Nationell idag presstöd som jag skrev om tidigare idag: 1) presstödshatarna som vill använda händelsen som en förevändning att skrota hela skiten, 2) de självbelåtna folkpartisterna som inte "gillar rasism" och inte förstår problemet med att börja med statlig sållning av åsikter samt 3) de välmenande vänsterdebattörerna som tycker att staten visst kan dra en gräns.
Lena Adelsohn Liljeroth (någonstans mellan kategori 1 och 2) uppfinner ett nytt motiv bakom presstödssystem för att berättiga att hon nu vill "diskutera det":
"Man talar om att presstödet ska handla om att stärka demokratiska grundvärderingar."
Gör man?
Man har nog snarare talat om att fri press, och åsiktsmångfald, i sig är bra i en demokrati. Inte att varje enskilt läsalster ska vara uppbyggligt och uppmuntra sunda värderingar.
DN:s kulturchef Björn Wiman visar att han kan rimma på mångfald-enfald (han är ju kulturchef) och ställer upp med ett förslag på ett ännu snävare spann av lagom behagliga åsikter inom statsunderstödd press: man får inte ha en krönika av någon som inte tror att förintelsen ägt rum.
Precis som Per Svensson igår är Wiman uppenbarligen en gammal presstödshatare som tar tillfället i akt att försöka få ut barnet med badvattnet: presstödet "fungerar som livlina åt allt annat än fattiga internationella mediekoncerner". Jo, tjena. Taktiken är att alltid prata om Svenska Dagbladet - aldrig ett ord om att presstödets verkliga insats är att det breddar det offentliga samtalet åt vänster. 10-20 socialdemokratiska och socialistiska nyhetstidningar skulle försvinna över en natt utan presstöd. Ni kan väl blogga istället, säger presstödshatarna. Varför sitter ni själva och trycker papperstidningar då, undrar man.
Tråkigast är att en vänsterdebattör som Nisha Besara på Dagens Arena tycker att "det inte går att behandla dessa ideologier som vilka andra röster som helst i ett demokratiskt samhälle". Trots de hårda orden verkar det inte som om Besara tycker att Nationell idag ska förbjudas, eller dess ansvarige utgivare ställas till svars för något. Rasism ska alltså fortsätta vara lagligt, men "våra skattepengar" (denna härligt trånga vinkel på ett samhällsproblem) ska bara kunna gå till en snävare ram av åsikter än de som vi accepterar i andra sammanhang - till exempel inte till "bisarra konspirationsteorier". Total åsiktsfrihet i teorin - gärna ett politiskt urval i de sammanhang som har någon praktisk betydelse.
Det är förslagsställarnas plikt att nu bland annat förklara hur den politiska läsningen av de presstödssökande tidningarna ska gå till; hur man ska definiera en konspirationsteori eller hur många man måste anse ha dött under andra världskriget för att definieras som förintelseförnekare. Rasister ställer ju sällan upp med klockrena uttalanden om rasöverlägsenhet nu för tiden - rasismen finns ju i idéerna om etniciteters olikheter och svårigheter att leva tillsammans, i avståndtaganden från sedvänjor och kulturyttringar. Det är lika mycket rasism när våra stora morgontidningar skriver inför VM i fotboll om de afrikanska lagens lekfullhet men brist på organisation. Skulle Nationell idag vara den första svenska presstödstidningen som sprider rasism? Det händer garanterat varje vecka - fråga Quick Response. "Rasism" hoppar inte direkt upp ur tidningen och slår i cymbaler - den är nästan alltid mer subtil än så. I slutet av dagen är därför också det praktiskt möjliga ett gott argument för att dra gränsen för vad man får tycka på exakt samma ställe som vi gör i grundlagen.
De riktigt liberalerna - i positiv bemärkelse - finns idag långt till vänster: Svensson skriver här, Åsa Linderborg skriver här.
Lena Adelsohn Liljeroth (någonstans mellan kategori 1 och 2) uppfinner ett nytt motiv bakom presstödssystem för att berättiga att hon nu vill "diskutera det":
"Man talar om att presstödet ska handla om att stärka demokratiska grundvärderingar."
Gör man?
Man har nog snarare talat om att fri press, och åsiktsmångfald, i sig är bra i en demokrati. Inte att varje enskilt läsalster ska vara uppbyggligt och uppmuntra sunda värderingar.
DN:s kulturchef Björn Wiman visar att han kan rimma på mångfald-enfald (han är ju kulturchef) och ställer upp med ett förslag på ett ännu snävare spann av lagom behagliga åsikter inom statsunderstödd press: man får inte ha en krönika av någon som inte tror att förintelsen ägt rum.
Precis som Per Svensson igår är Wiman uppenbarligen en gammal presstödshatare som tar tillfället i akt att försöka få ut barnet med badvattnet: presstödet "fungerar som livlina åt allt annat än fattiga internationella mediekoncerner". Jo, tjena. Taktiken är att alltid prata om Svenska Dagbladet - aldrig ett ord om att presstödets verkliga insats är att det breddar det offentliga samtalet åt vänster. 10-20 socialdemokratiska och socialistiska nyhetstidningar skulle försvinna över en natt utan presstöd. Ni kan väl blogga istället, säger presstödshatarna. Varför sitter ni själva och trycker papperstidningar då, undrar man.
Tråkigast är att en vänsterdebattör som Nisha Besara på Dagens Arena tycker att "det inte går att behandla dessa ideologier som vilka andra röster som helst i ett demokratiskt samhälle". Trots de hårda orden verkar det inte som om Besara tycker att Nationell idag ska förbjudas, eller dess ansvarige utgivare ställas till svars för något. Rasism ska alltså fortsätta vara lagligt, men "våra skattepengar" (denna härligt trånga vinkel på ett samhällsproblem) ska bara kunna gå till en snävare ram av åsikter än de som vi accepterar i andra sammanhang - till exempel inte till "bisarra konspirationsteorier". Total åsiktsfrihet i teorin - gärna ett politiskt urval i de sammanhang som har någon praktisk betydelse.
Det är förslagsställarnas plikt att nu bland annat förklara hur den politiska läsningen av de presstödssökande tidningarna ska gå till; hur man ska definiera en konspirationsteori eller hur många man måste anse ha dött under andra världskriget för att definieras som förintelseförnekare. Rasister ställer ju sällan upp med klockrena uttalanden om rasöverlägsenhet nu för tiden - rasismen finns ju i idéerna om etniciteters olikheter och svårigheter att leva tillsammans, i avståndtaganden från sedvänjor och kulturyttringar. Det är lika mycket rasism när våra stora morgontidningar skriver inför VM i fotboll om de afrikanska lagens lekfullhet men brist på organisation. Skulle Nationell idag vara den första svenska presstödstidningen som sprider rasism? Det händer garanterat varje vecka - fråga Quick Response. "Rasism" hoppar inte direkt upp ur tidningen och slår i cymbaler - den är nästan alltid mer subtil än så. I slutet av dagen är därför också det praktiskt möjliga ett gott argument för att dra gränsen för vad man får tycka på exakt samma ställe som vi gör i grundlagen.
De riktigt liberalerna - i positiv bemärkelse - finns idag långt till vänster: Svensson skriver här, Åsa Linderborg skriver här.
Ja, presstöd gör ont
Det var mer stake i liberaler förr. Voltaire kunde tänka sig att dö för någons rätt att uttrycka sin åsikt - Martin Alquists värsta scenario är att behöva betala skatt för den rätten.
Nej, Martin Alquist, presstödet finansierar inte rasism. Presstödet finansierar utgivning av nyhetstidningar, med en klassiskt liberal syn på hur staten ska definiera det godkända åsiktsspannet: inte alls. Vad som ska vara tillåtet att framföra för åsikter ska avgöras i domstolar. Det vore också ärligare av Martin Alquist - och överraskande påhejare som Nisha Besara - om de faktiskt vågade föreslå att rasistiska åsikter ska förbjudas generellt, istället för att vilja behålla åsiktsfrihet som en innehållslös pose i grundlagen samtidigt som statliga myndigheter i praktiken tillämpar en mycket smalare definition av yttrandefriheten. Alltså: yttrandefrihet bara när det är till intet förpliktigande.
Självklart är det extremt otrevligt att Nationell Idag lyckats bli berättigade till presstöd, men rasistiska åsikter är lagliga. Snälla batongliberaler, ta åtminstone er utgångspunkt i att Presstödsnämnden skulle kunna se över stödet till tidningar som blivit fällda i domstol för brott mot undantagen i tryckfrihetsgrundlagen. Det vore fortfarande inte särskilt liberalt, men det skulle åtminstone handla om juridik och inte om totalt godtycke.
Kan vi inte se till att det inte finns 1 500 personer som vill läsa en nationaldemokratisk tidning istället? Den här rasismen börjar inte med presstöd - presstödet är en konsekvens av att rasismen har vuxit sig stark. Mönstret känns igen: rasistiska organisationer växer och frodas i ett allt ojämlikare samhälle med allt sämre social sammanhållning och klasskänsla, stärkta av en internationell antimuslimsk hets. Borgerliga politiker gör ingenting - vänsterpolitiker marginellt mer. Ju mer etablerade rasisterna blir, desto mer växer de in i samhällets institutioner: de får partistöd, de vill hyra möteslokaler, de vill delta i politiska debatter. Och nu reagerar etablissemanget - genom att ständigt attackera rätten, möjligheten att uttala rasismen. Aldrig bemöta en åsikt i sak - alltid stoppa själva debatten, ifrågasätta arrangörer som bjudit in den och den, förakta publiceringen av detta och detta. Det är så man visar humanistisk resning i debatten idag: genom att ifrågasätta den.
Det är inte bara för att Lars Leijonborg redan för ett par år sedan sa att han "blir mörkrädd" när han såg vilka tidningar som får presstöd, som man förstår att 1) folkpartister är inte mycket för åsiktsmångfald, 2) presstödet till Nationell Idag kommer på sikt att leda till innehållskrav för presstödet som slår bredare än bara mot rasisttidningar. Otrevlig satir, gammelkommunistiska Stalinhyllningar, okänsliga granskningar som upplevs som kränkande av de drabbade. Innehållskravet måste formuleras allmänt, anmälningarna kommer att hagla. I detta ska statliga tjänstemän sitta och utan någon som helst hjälp av juridiken fatta beslut om en åsiktsgräns någonstans mellan Sverigedemokraternas moderata flygel och vit makt-grupperna. Är det tidningstiteln som inte ska få presstöd, eller ska det följa ansvarig utgivare - och vad hindrar i så fall en tidning som skiftar titel och utgivare? De praktiska problemen är många.
Och då har vi inte ens börjat diskutera om detta är ett effektivt sätt att motarbeta Nationaldemokraterna.
Nej, Martin Alquist, presstödet finansierar inte rasism. Presstödet finansierar utgivning av nyhetstidningar, med en klassiskt liberal syn på hur staten ska definiera det godkända åsiktsspannet: inte alls. Vad som ska vara tillåtet att framföra för åsikter ska avgöras i domstolar. Det vore också ärligare av Martin Alquist - och överraskande påhejare som Nisha Besara - om de faktiskt vågade föreslå att rasistiska åsikter ska förbjudas generellt, istället för att vilja behålla åsiktsfrihet som en innehållslös pose i grundlagen samtidigt som statliga myndigheter i praktiken tillämpar en mycket smalare definition av yttrandefriheten. Alltså: yttrandefrihet bara när det är till intet förpliktigande.
Självklart är det extremt otrevligt att Nationell Idag lyckats bli berättigade till presstöd, men rasistiska åsikter är lagliga. Snälla batongliberaler, ta åtminstone er utgångspunkt i att Presstödsnämnden skulle kunna se över stödet till tidningar som blivit fällda i domstol för brott mot undantagen i tryckfrihetsgrundlagen. Det vore fortfarande inte särskilt liberalt, men det skulle åtminstone handla om juridik och inte om totalt godtycke.
Kan vi inte se till att det inte finns 1 500 personer som vill läsa en nationaldemokratisk tidning istället? Den här rasismen börjar inte med presstöd - presstödet är en konsekvens av att rasismen har vuxit sig stark. Mönstret känns igen: rasistiska organisationer växer och frodas i ett allt ojämlikare samhälle med allt sämre social sammanhållning och klasskänsla, stärkta av en internationell antimuslimsk hets. Borgerliga politiker gör ingenting - vänsterpolitiker marginellt mer. Ju mer etablerade rasisterna blir, desto mer växer de in i samhällets institutioner: de får partistöd, de vill hyra möteslokaler, de vill delta i politiska debatter. Och nu reagerar etablissemanget - genom att ständigt attackera rätten, möjligheten att uttala rasismen. Aldrig bemöta en åsikt i sak - alltid stoppa själva debatten, ifrågasätta arrangörer som bjudit in den och den, förakta publiceringen av detta och detta. Det är så man visar humanistisk resning i debatten idag: genom att ifrågasätta den.
Det är inte bara för att Lars Leijonborg redan för ett par år sedan sa att han "blir mörkrädd" när han såg vilka tidningar som får presstöd, som man förstår att 1) folkpartister är inte mycket för åsiktsmångfald, 2) presstödet till Nationell Idag kommer på sikt att leda till innehållskrav för presstödet som slår bredare än bara mot rasisttidningar. Otrevlig satir, gammelkommunistiska Stalinhyllningar, okänsliga granskningar som upplevs som kränkande av de drabbade. Innehållskravet måste formuleras allmänt, anmälningarna kommer att hagla. I detta ska statliga tjänstemän sitta och utan någon som helst hjälp av juridiken fatta beslut om en åsiktsgräns någonstans mellan Sverigedemokraternas moderata flygel och vit makt-grupperna. Är det tidningstiteln som inte ska få presstöd, eller ska det följa ansvarig utgivare - och vad hindrar i så fall en tidning som skiftar titel och utgivare? De praktiska problemen är många.
Och då har vi inte ens börjat diskutera om detta är ett effektivt sätt att motarbeta Nationaldemokraterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)