Fosterhemsbarnen

Samhället har inte oändliga resurser, ännu mindre staten. Därför känns det som fel prioritering att alla fosterhemsbarn som blivit "försummade" mellan 1920 och 1980 ska få 250 000 kr i ersättning, samtidigt som Rädda Barnen kräver mer resurser - utan att få det - till barn som far illa idag. Som jag skrivit tidigare har politik alltid handlat om att möta elände med framsteg, inte om att kompensera för att framstegen inte gjordes tidigare.

Kraven på staten att gottgöra vilar på lös moralisk sand. Ja, barn misshandlades fysiskt och psykiskt. Men fosterhemsplaceringarna räddade också liv.

Och gränsdragningsproblematiken har aldrig varit större. Borde inte också den som blev kvar hos sina biologiska föräldrar, och där fördärvad för livet utan att det offentliga ingrep, bli ersatt? Borde inte övergrepp i andra offentliga institutioner: skolor, sjukhus, kaserner - vara likställda? Övergreppet är ju detsamma.

Processen för att avgöra vilka som ska ersättas blir fel hur man än gör. Att bara ge 250 000 till alla som anmäler sig skulle vara en unikt lättvindig hantering av skattebetalarnas pengar. Därför har man upprättat en slags utfrågning inför en statlig nämnd. Men om den processen inte bara ska vara ett spel för gallerierna, kommer en del ansökande få avslag. Man kan föreställa sig hur det känns för de som är i behov av upprättelse att få sin historia underkänd. För dem kommer hela ersättningsinitiativet att göra mer skada än nytta.

Vad som försiggår i statens regi är inte hemlig materia. Villkoren på barnhem och i fosterhem har debatterats offentligt i Sverige under 1900-talet. Ansvaret för att det inte blev bättre faller på alla medborgare som inte sa något, och som inte stödde politiska initiativ för en annan socialpolitik. Det borde vi sona genom att skapa drägliga uppväxtvillkor för alla barn idag.

Gratis heroin en framgång

Få saker skapar så mycket hjärtflimmer som debatten om narkomanvård och sprututbyte. Visst, man ska ha en prövande inställning till all socialpolitik - men på förespråkarna för sprututbyte låter det som om faran med att knarka är smutsiga kanyler (en tankevurpa man måste göra för att i princip anklaga motståndarna till sprututbyte för att vilja ha livet ur narkomaner). Det är narkotikan som dödar och skadar, först som sist. Även om det sker via risktagande med smutsiga kanyler. Tar man bort alla bieffekter - kriminalitet, utsatthet för våld, sjukdomar - så står man fortfarande där med en narkoman. Som samhället bistår i missbruket, därför att alternativet är eländigare och trasigare. (Logiken är lätt hisnande och steget är självklart inte långt till exempelvis socialt kontrollerad prostitution. Liksom förstås att även börja förse narkomaner med rent, kontrollerat knark.)

Moralfilosofiskt är det svårt: vem kan med säkerhet säga att just den där narkomanen hade fått tag på en kanyl överhuvudtaget den dagen, om inte samhället försett honom med den? Vem kan med säkerhet säga att det inte kunde ha inträffat något omvälvande, skrämmande eller fantastiskt som fick just den där narkomanen att ta ett första steg ur missbruket den dagen, om inte samhället hade bistått i missbruket? Hur kan man med yttersta säkerhet veta att narkomanen som bistås i sitt missbruk verkligen är ohjälpligt beroende?

Om man ändå ska ha sprututbytesprogram - det finns kanske någon vetenskapligt godtagbar grund - får inte ett skyddat, socialt kontrollerat missbruk vara ändstationen. Men det är exakt det som oroar hos vissa narkotikadebattörer: mycket stor energi läggs på att vi inte ska "jaga" narkomaner, inte låsa ute, inte ställa krav. Mycket lite energi och engagemang läggs på att diskutera effektiva behandlingsformer och hur vi tvingar människor att sluta för deras eget bästa. Alltsammans garnerat med den dystopiska hållningen att ett narkotikafritt samhälle är en omöjlighet. (Detta även från annars glada vänstermänniskor, för vilka ingenting annars är omöjligt. Tobinskatt? Jajamensann! Socialism? Sure thing!)

Artikeln i går om gratis heroin till missbrukare i Danmark är verkligen ett skrämmande scenario, någonstans längre nedåt vägen som inleds med sprututbyte. Det är inte samma sak, men logiken är exakt densamma. TT har satt rubriken "Gratis heroin en framgång". Skönt, några som har kommit ur sitt missbruk, tänker man. Men i en lång jävla artikel berörs inte ens frågan om missbruket: det handlar istället om att kriminaliteten har minskat när heroinet kommer gratis (Jasså?), och - ännu bätttre - "summan de spenderade på narkotika sjönk från 10 000 kr till 1 000 kr". Nähä? Dessutom har narkomanerna trevligt tillsammans och har blivit friskare. Och så slutklämmen: "Endast ett fåtal dyker bara upp för sin heroinspruta." Ja, varför skulle logiken i harm reduction-politiken förhindra det? När bondförnuftet säger att det socialt kontrollerade missbruket åtminstone måste vara ett sätt att komma i kontakt med missbrukarna och försöka få dem att underkasta sig behandling, så säger sprututbyteslogiken att vi måste vara nöjda så länge narkomanerna löper lite mindre risk att dö eller skadas.

Det är rimligt bara under förutsättning att man inte tror på människors förmåga att ta sig ur missbruket, med samhällets hårda eller milda bistånd. Men varför skulle inte vänstern tro på det? Det är trist att behöva ha större förtroende för Maria Larsson (KD) än för delar av vänstern. Hon har ju helt rätt här: Det enda säkra sättet att minska dödligheten är att minska missbruket.

Om argumentet för sprututbytesprogram enbart var att det är ett smart sätt att fånga in missbrukare och med mer eller mindre tvång få dem att gå med på att försöka sluta, skulle jag inte vara lika orolig. Men det är verkligen inte det argumentet jag hör.