För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
2012-07-10
2012-07-07
Almedalstal: Det försiktiga partiet
Den enda talare man på förhand visste skulle göra en sämre insats än sin två föregångare, var Stefan Löfven.
Mona Sahlin 2010 och Håkan Juholt 2011 var ju skönhetsupplevelser.
Men vackra tal höll å andra sidan inte kvar dem på partiledarposterna. Löfven har hittills tagit fasta på det. Han har varit pragmatisk, försiktig, med hög gard - angelägen om att inte antyda ett uns mer än vad Magdalena Andersson kommer att leverera. Det är klokt att hålla ihop det. Ett av Juholts stora misstag, som gjorde att också partivänstern började sucka, långt innan drevet, var ju att han lovade runt och Tommy Waidelich höll tunt.
Under Löfven kommer ingen väljare känna sig lurad. Nu blir de besvikna direkt istället, om man ska vara elak. 2010 var regeringsalternativen lika - men S påstod att det var två helt olika samhällsmodeller som stod mot varandra. 2012 är alternativen fortfarande lika - och S påstår heller inte direkt något annat. Löfven ställde reformkrav på 0,25 miljarder per år i Almedalen. Magdalena Andersson sa att hon inte vet om jobbskatteavdragen haft effekt, och att det inte är "så enkelt" som att satsa sig ur krisen. Det är stabilt, det är ganska väl utfört - but it ain't sexy.
Funkar det verkligen som oppositionspolitik? Ja, det kan det göra, om man är beredd på att låta valet avgöras av något annat än tydliga politiska skillnader, till exempel färgstarka företrädare eller gambling med att väljarna kommer att ge oppositionen chansen på rent underpresterande av regeringen.
Socialdemokraterna spelar det politiska spelet rätt mycket som en sittande regering skulle göra. Satsar på att framstå som kompetenta och pratar om "brister i välfärden". Löfven vill "kavla upp ärmarna". Det låter som om Socialdemokraterna längtar efter att få förvalta - jobba konkret, sitta i regeringssammanträde, ta itu med praktiska problem. Men för att få förvalta måste man kanske först förföra?
Aftonbladet varnar i en klok ledare för att de höga opinionssiffrorna leder till strategi "riskminimering". Inför varje större framträdande av Löfven eller Magdalena Andersson ligger det en förväntan om "besked" i luften: nu ska han väl presentera sitt politiska projekt? Karl-Petter Thorwaldsson var en som ville ha det inför dagens tal.
Men det blir mest fjutt. Till slut får vi väl inse att Socialdemokraterna inte tänker bjuda på så mycket annat än - fjutt. Strategin är fjutt. Valarbetarna får ta jobbet 2014. Och de som ska göra Magdalena Andersson kändare.
Talet var annars, som tal betraktat, rätt bra (statsvetarna håller med). Löfven skulle inte kännas malplacerad som statsminister. Han drog linjerna bakåt till budgetsaneringen på 90-talet och påminde om att det finanspolitiska ramverket är en uppfinning från S. Skämten gick hem, rösten bar och attackerna, som att krogmomssänkningen varje år motsvarar driften av två KTH, var välavvägda. Men Löfven borde nog fundera lite på om passionen för näringspolitik och innovationer verkligen delas fullt ut av väljarna. Var det statsminister eller näringsminister Löfven ville bli? Stabila statsfinanser, patent och kluster i all ära - det handlar väl ändå, får man hoppas, om medel för ökad frihet och jämlikhet? Hur vill Löfven bygga landet, när han fått sprutt på näringslivet? Vilka mål är det vi ska ha för ögonen, när vi står vid maskinerna eller sitter på kontoren och ökar Sveriges konkurrenskraft? Inte ens mittenväljarna går igång bara på att S signalerar modernitet. Efter tio år av skattesänkningar och reallöneökningar finns det ett uppdämt behov av reformer. Med Löfvens försiktighet kommer Reinfeldt inte att ha några problem att upprepa 2006 års löfte om att matcha socialdemokratiska reformer krona för krona. Så lätt borde han inte ha det.
Mona Sahlin 2010 och Håkan Juholt 2011 var ju skönhetsupplevelser.
Men vackra tal höll å andra sidan inte kvar dem på partiledarposterna. Löfven har hittills tagit fasta på det. Han har varit pragmatisk, försiktig, med hög gard - angelägen om att inte antyda ett uns mer än vad Magdalena Andersson kommer att leverera. Det är klokt att hålla ihop det. Ett av Juholts stora misstag, som gjorde att också partivänstern började sucka, långt innan drevet, var ju att han lovade runt och Tommy Waidelich höll tunt.
Under Löfven kommer ingen väljare känna sig lurad. Nu blir de besvikna direkt istället, om man ska vara elak. 2010 var regeringsalternativen lika - men S påstod att det var två helt olika samhällsmodeller som stod mot varandra. 2012 är alternativen fortfarande lika - och S påstår heller inte direkt något annat. Löfven ställde reformkrav på 0,25 miljarder per år i Almedalen. Magdalena Andersson sa att hon inte vet om jobbskatteavdragen haft effekt, och att det inte är "så enkelt" som att satsa sig ur krisen. Det är stabilt, det är ganska väl utfört - but it ain't sexy.
Funkar det verkligen som oppositionspolitik? Ja, det kan det göra, om man är beredd på att låta valet avgöras av något annat än tydliga politiska skillnader, till exempel färgstarka företrädare eller gambling med att väljarna kommer att ge oppositionen chansen på rent underpresterande av regeringen.
Socialdemokraterna spelar det politiska spelet rätt mycket som en sittande regering skulle göra. Satsar på att framstå som kompetenta och pratar om "brister i välfärden". Löfven vill "kavla upp ärmarna". Det låter som om Socialdemokraterna längtar efter att få förvalta - jobba konkret, sitta i regeringssammanträde, ta itu med praktiska problem. Men för att få förvalta måste man kanske först förföra?
Aftonbladet varnar i en klok ledare för att de höga opinionssiffrorna leder till strategi "riskminimering". Inför varje större framträdande av Löfven eller Magdalena Andersson ligger det en förväntan om "besked" i luften: nu ska han väl presentera sitt politiska projekt? Karl-Petter Thorwaldsson var en som ville ha det inför dagens tal.
Men det blir mest fjutt. Till slut får vi väl inse att Socialdemokraterna inte tänker bjuda på så mycket annat än - fjutt. Strategin är fjutt. Valarbetarna får ta jobbet 2014. Och de som ska göra Magdalena Andersson kändare.
Talet var annars, som tal betraktat, rätt bra (statsvetarna håller med). Löfven skulle inte kännas malplacerad som statsminister. Han drog linjerna bakåt till budgetsaneringen på 90-talet och påminde om att det finanspolitiska ramverket är en uppfinning från S. Skämten gick hem, rösten bar och attackerna, som att krogmomssänkningen varje år motsvarar driften av två KTH, var välavvägda. Men Löfven borde nog fundera lite på om passionen för näringspolitik och innovationer verkligen delas fullt ut av väljarna. Var det statsminister eller näringsminister Löfven ville bli? Stabila statsfinanser, patent och kluster i all ära - det handlar väl ändå, får man hoppas, om medel för ökad frihet och jämlikhet? Hur vill Löfven bygga landet, när han fått sprutt på näringslivet? Vilka mål är det vi ska ha för ögonen, när vi står vid maskinerna eller sitter på kontoren och ökar Sveriges konkurrenskraft? Inte ens mittenväljarna går igång bara på att S signalerar modernitet. Efter tio år av skattesänkningar och reallöneökningar finns det ett uppdämt behov av reformer. Med Löfvens försiktighet kommer Reinfeldt inte att ha några problem att upprepa 2006 års löfte om att matcha socialdemokratiska reformer krona för krona. Så lätt borde han inte ha det.
2012-07-06
Almedalstal: Oppositionspartiet
Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)