Har du förtroende?

Under en vecka som domineras av partiledartal, säljer opinionsinstituten gärna in undersökningar om partiledarna som personer. Såklart. Politikerveckan flödar över av mätningar av "förtroende", allt under slagordet om personlighetens ökande betydelse i politiska val.

Det finns anledning att ifrågasätta det där, särskilt för vänstern. (Utöver det enkla: att sakfrågor och ideologi var ungefär lika starka bevekelsegrunder för väljarna i senaste valet). Kompetens och personligt förtroende var ovanligt viktigt för väljarna 2010, men det blev det ju delvis eftersom Per Schlingmann och alliansen satsade på att göra kompetens till en huvudfråga. En naturlig strategi för en regering. Kompetensen hos oppositionen är ju alltid svårare att bevisa.

Det vill säga: vad som är viktigt för väljarna bestäms också av vad partierna väljer att trycka på. Det var därför lite konstigt att se Carin Jämtin stå på Novus och Fokus förtroendeseminarium idag utan att invända mot det grundläggande antagandet.

Väljare röstar i första hand på politik och parti. Det finns det många exempel på. Olof Palme var till exempel mer personligt populär 1976, när han förlorade valet, än 1982, när han kom tillbaka och vann. Göran Persson har vunnit val samtidigt som han varit rätt illa omtyckt. Vänsterpartiets partiledare har historiskt varit väldigt omtyckta utan att lyckas dra upp partiets siffror. Det sista är särskilt ovanligt, enligt valforskarna. Det verkar som om en dålig partiledare på marginalen kan sänka ett parti - men en omtyckt kan nästan aldrig dra upp det.

Det är en helt annan sak att alla partier behöver en partiledare med skickligt handlag när det gäller att kommunicera politiken på ett smart sätt. Men det är ju något annat än det personliga "förtroende" som man kan fråga väljarna om.

En regering som har ont om förförande reformidéer kommer självklart att vilja spela ut kompetenskortet även 2014. I brist på tydliga politiska projekt som står emot varandra är det också naturligt att massmedia tvingas koncentrera sig på de uppenbara skillnaderna: att partierna styrs av olika personer. Det ligger i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets intresse att inte hamna där. Vänsterväljare har generellt lägre politikerförtroende. Vänsterpartier ska därför prata mer om idéer. Simple as that.

En bra dag för Vänsterpartiet

Oavsett hur Jonas Sjöstedts debuttal i Almedalen tas emot, kommer Vänsterpartiet kunna summera en riktigt bra dag. Genom att fortsätta prioritera vinst i välfärden-frågan, där det finns nytt tryck genom LO-kongressens beslut i maj, och genom att flytta fram den ett steg med att konkret beskriva hur pengaflödet från omsorgstagare och skolbarn till skatteparadis ska strypas, har partiet fått stort mediagenomslag. Det är smart att lägga sig nära LO, och argumenten är väl valda.

Frågan är förstås en allmänt het potatis inrikespolitiskt, vilket inte gör den sämre att ta upp i Almedalen. Det är svårt att se att vinst i välfärden inte skulle bli mycket, mycket central i eventuella regeringsförhandlingar 2014. Men det skulle också förvåna om inte Socialdemokraterna innan dess lägger någon typ av förslag som tillmötesgår opinionen, även om de säger något annat idag. Förstås något lite fegare än Vänsterpartiets, men ändå något som man kan vifta med i en valrörelse. Risken att bli omsprungna till vänster av alliansen är alldeles för stor för att socialdemokraterna inte ska göra något. Anders Borg har ju uppenbart visat känslighet för opinionen tidigare. Vänsterpartiet ska se till att hålla frågan levande, men bör nog också lämna utrymme för den interna processen inom S. Det sista sossarna vill är att få det att se ut som om Vänsterpartiet har pressat dem till att ändra linje.

Om Vänsterpartiets utspel på SVT, SvD, Aftonbladet, Expressen, GP, Ekot.

Almedalstal: Reinfeldt parkerade i mitten

Fredrik Reinfeldt är den mest erfarna partiledaren, genuint populär och en av de mest långlivade sittande statsministrarna i Europa. Han leder till yttermera visso om några månader den längst sittande borgerliga regeringen i Sverige på över 100 år.

Det ger viss trygghet när man håller tal i Almedalen. Retoriskt var det ett alldeles utmärkt tal, även om man undrade lite om den långa utflykten bland Sveriges skiftarbetare skulle landa i någon konkret politik någon gång. (Det gjorde den inte riktigt. Bara att Moderaterna "ser" skiftarbetarna.)

Till skillnad från 2010 och 2011 verkade inte Reinfeldt påstruken, utan höll nere tonläget genom hela talet. Få åtbörder och gimmickar - och han brydde sig inte ens om att kommentera Åsa Romsons stafettpinne från gårdagen (de kvarlämnade glasögonen). Helt rätt.

Sticken mot Socialdemokraterna var få. Precis som det måste vara om Moderaterna ska kunna utmåla sig som den logiska fortsättningen på arbetarrörelsens välfärdsbygge.

Markeringarna mot allianskollegerna var desto flera. Reinfeldt är fast besluten att parkera bussen i den politiska mitten - och skicka ut allianskollegerna åt höger. Han vill värna den svenska modellen och sätta den i arbete, han avfärdade språktest för medborgarskap och han visade sitt ogillande med Jan Björklunds sätt att utmåla Kina som ett ekonomiskt hot. (Istället: allas utveckling är bra för alla, ungefär.)

Även "jobbpakten" med arbetsmarknadens parter för jobb åt de unga är en helt annan väg än Centerns och Folkpartiets låglönelinje - och förstås den mest sossiga och mittenorienterade politiken. Sossigare än sossarna, till och med: där är fokuset på utbildning total. Ett antal ungdomar lär tycka att ett jobb från Reinfeldt är mer lockande än en plats i en skolbänk från Magdalena Andersson. Återstår att se om "jobbpakten" fylls med ett innehåll. Det är hittills mer en förhoppning än en färdig politik.

Att "alla jobb behövs" är ett klassiskt högersvar när vänstern ställer krav på meningsfulla och säkra anställningar (och vågar säga att det finns skitjobb). Men Reinfeldt utvecklade argumentet genom att säga att Sverige samtidigt är både ett jordbrukar-, ett industri- och ett tjänstesamhälle. Det är effektfullt. Många känner igen sig i det. Att tjata om att Sverige bara är det sista, för att verka framtidsinriktad, kan få motsatt effekt.

Så här ska ett sommartal vara: lite funderande, lite prövande, lite retoriska testballonger - men för den skull inte tomt på viktiga utspel. Jobbpolitiken blir Moderaternas fokus i valet 2014, lovade statsministern. Med kvällens tal har han verkligen skickat en utmaning till oppositionen.