Läs Jonas Sjöstedts insatta och välformulerade argument mot EU:s finanspakt: här, här och här.
Från fackligt håll jamsar man mest med: Unionen och TCO pratar om att balansera pakten med sin motsats, en offensiv politik för investeringar och jobb. Frågan är varför någon skulle vilja baka in motsatt politisk idé i pakten. Vill man ha ett svavelosande och mycket tydligt nej får man gå till Europafacket. Där är för övrigt både LO, TCO och Saco medlemmar.
DN meddelade vid frukostbordet att finanspakten är fullkomligt harmlös, en slags trivselförening bara. Läser man utländska medier, till exempel Wall Street Journal, så låter det mer som om Sverige dras in i just den gemensamma finanspolitik som vi röstade nej till 2003: "Europe Tightens Fiscal Ties".
Nicholas Hastings skriver en riktigt kritisk kommentar i samma tidning, där han menar att paktens villkor "will only make economic recovery from the current downturn more difficult".
I USA kan många - befriade från politiskt mumbojumbo kring europeiskt samarbete - se nyktert och kritiskt på den endimensionella åtstramningspolitik som finanspakten ger uttryck för.
Socialdemokraterna vågar som vanligt inte säga nej till någonting som kan påstås handla om "ordning och reda i statsfinanserna". Det är en fajt de aldrig tänker ta - eller fajt förresten: det är någonting de aldrig överhuvudtaget tänker diskutera - möjligheterna till någon annan nationalekonomi än den strikt kamerala, möjligheterna till en konjunkturpolitik som ens på avstånd påminner om den keynesianska.
Jag gissar i alla fall att det är det tunga, kritstrecksrandiga ansvarstagandet som ger SAP ståpäls. Det är så skönt att slippa skäll från liberala ekonomer och politiker om ansvarslöshet och egna tryckpressar.
För så fräcka att de för oss mot gemensam finanspolitik i medveten konflikt med folkomröstningsresultatet 2003 är de väl inte?
De är inga opportunister i S-ledningen i alla fall. I ett läge där partiet är nere på tidernas bottennivåer i väljarbarometrarna, är de för en pakt som ska stödja en valutaunion som bara var tionde svensk är positiv till. Friskt vågat!
2012-01-31
2012-01-27
Ska man bry sig om opinionsmätningar?
Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.
Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:
Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.
För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.
I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.
Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?
Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.
När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.
Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:
Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.
För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.
I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.
Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?
Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.
När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.
2012-01-26
Stefan Löfven!
Stefan Löfven, ser det ut som, alltså.
En mitten-högersosse som tillfredställer stora delar av partikroppen. Det vänstern inte gillar i politisk profil, kan hans fackliga bakgrund kompensera för. IF Metall är ett förbund med modern profil och med relativt hög andel kvinnliga medlemmar, runt en fjärdedel. Löfvens beramade motstånd mot kvinnopotter motiverade han inte direkt med några kvinnofientliga argument, utan bland annat med att kvinnorna i hans eget förbund inte heller tjänar särskilt bra.
I debatten kommer han att käka upp en stor del av Reinfeldts och Borgs förtroendeförsprång i jobbfrågan. Han har inte bara plåtkoll på verkligheten för svenska löntagare och företag, han var dessutom med och tog ansvar under finanskrisen genom att gå med på lönesänkningar i särskilda krisöverenskommelser. OECD nämnde dessa särskilt när de applåderade Sveriges politik. När Reinfeldt nästa gång pratar om att han tagit ansvar, kan Löfven bara: "Jag vet hur det känns. Jag var med."
Jag tror också att Löfven precis som sin företrädare kan anlägga ett brett löntagarperspektiv istället för att hamna i den vanliga vänsterfällan att prata om svaga grupper, om arbetslösa och sjuka. Den stora majoriteten av både arbetare och andra löntagare är friska och krya och tjänar sina egna pengar. Och inte ens de som för tillfället är sjuka eller arbetslösa vill identifiera sig som det. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ju så mycket mer med samhället än att man ska ha ett jobb att gå till och tjäna så man klarar sig. Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare.
De borgerliga angreppspunkterna mot Löfven blir förstås att han är betalningen för alla LO-miljoner till SAP. Det har aldrig hänt tidigare att en ny partiledare ens suttit i förbundsstyrelsen för ett fackförbund. Det vanligaste är att den fackliga erfarenheten överhuvudtaget varit mycket liten. De som vill göra gällande att S är en marionett i LO:s händer kommer att triumfera i debatten.
Dessutom signalerar hans industriprofil att S fortfarande bara är relevant i den gamla ekonomin, inte i 2000-talet. Det är inte ett ledarskap som signalerar att partiets långsiktiga nedgång ska brytas med något helt nytt.
Detta är förstås trams, sakligt sett. Men det är det varumärkesarbetet som S har framför sig.
En mitten-högersosse som tillfredställer stora delar av partikroppen. Det vänstern inte gillar i politisk profil, kan hans fackliga bakgrund kompensera för. IF Metall är ett förbund med modern profil och med relativt hög andel kvinnliga medlemmar, runt en fjärdedel. Löfvens beramade motstånd mot kvinnopotter motiverade han inte direkt med några kvinnofientliga argument, utan bland annat med att kvinnorna i hans eget förbund inte heller tjänar särskilt bra.
I debatten kommer han att käka upp en stor del av Reinfeldts och Borgs förtroendeförsprång i jobbfrågan. Han har inte bara plåtkoll på verkligheten för svenska löntagare och företag, han var dessutom med och tog ansvar under finanskrisen genom att gå med på lönesänkningar i särskilda krisöverenskommelser. OECD nämnde dessa särskilt när de applåderade Sveriges politik. När Reinfeldt nästa gång pratar om att han tagit ansvar, kan Löfven bara: "Jag vet hur det känns. Jag var med."
Jag tror också att Löfven precis som sin företrädare kan anlägga ett brett löntagarperspektiv istället för att hamna i den vanliga vänsterfällan att prata om svaga grupper, om arbetslösa och sjuka. Den stora majoriteten av både arbetare och andra löntagare är friska och krya och tjänar sina egna pengar. Och inte ens de som för tillfället är sjuka eller arbetslösa vill identifiera sig som det. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ju så mycket mer med samhället än att man ska ha ett jobb att gå till och tjäna så man klarar sig. Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare.
De borgerliga angreppspunkterna mot Löfven blir förstås att han är betalningen för alla LO-miljoner till SAP. Det har aldrig hänt tidigare att en ny partiledare ens suttit i förbundsstyrelsen för ett fackförbund. Det vanligaste är att den fackliga erfarenheten överhuvudtaget varit mycket liten. De som vill göra gällande att S är en marionett i LO:s händer kommer att triumfera i debatten.
Dessutom signalerar hans industriprofil att S fortfarande bara är relevant i den gamla ekonomin, inte i 2000-talet. Det är inte ett ledarskap som signalerar att partiets långsiktiga nedgång ska brytas med något helt nytt.
Detta är förstås trams, sakligt sett. Men det är det varumärkesarbetet som S har framför sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)