Vänstern och nationell identitet

Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.

Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."

Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet".

Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.

Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.

Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.

En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".

En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.

En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.

Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.

Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.

I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.

När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.

På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.

På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.

Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.

För en hanterbar vision

En vision är ett storslaget idealsamhälle. En ideologi är en djupt känd övertygelse.

Nä.

Undra på om folk är rädda för politik med sådana definitioner. Vi blåser upp begreppen och gör dem alldeles för storartade och oanvändarvänliga.

I utmärkta politikpodden Vreden diskuterade för ett tag sedan två socialdemokrater och två vänsterpartister just "visioner". Samtalet inleddes med att socialdemokraterna var påtagligt obekväma med visionsbegreppet och verkade se det som något vänstern kunde ägna sig åt. Socialdemokratin koncentrerar sig för sin del på politik som vardagligt hantverk.

Så dags insåg man att de hade blandat ihop "vision" med "utopi", eller kanske med "revolution". Man behöver inte vara socialist, eller ens särskilt poetiskt lagd, för att ha en vision. Tiotusen nya bostäder, uppnådda klimatmål, Europas lägsta arbetslöshet - det är också visioner. En vision handlar bara om att ställa ner en käpp i marken en bit bort och säga "det är hit vi ska nu".

Sådana visioner är helt nödvändiga för att vinna politiska sympatier. Men om man inte själv tror att de är visioner, är man nog lite medskyldig till att många upplever politiken som torftig och själlös.

Socialdemokraterna borde se att man kan knåda fram inspirerande politiska projekt ur den politiska materia man har i händerna. Man kan kalla det provisoriska utopier eller medellånga perspektiv eller vad man vill.

Vänsterpartiet borde också bygga upp fler visioner ur dagspolitiken, men så att säga från andra hållet, genom att förkorta horisonterna lite grand. Poängen med en vision är inte att ha något att sträva efter, utan att förverkliga den.

Ouppnåeliga visioner har bara den som är rädd för att förlora.

På samma sätt som vi upphöjer och krånglar till begreppet "visioner", handskas vi med "ideologi". Det blir antingen ett snillrikt uttänkt teoretiskt system eller, som i Gustav Fridolins Almedalstal, en inre, spontan riktningsgivare, en ryggradskänsla.

Med de definitionerna tror jag vanliga väljare känner sig rätt främmande inför att någonsin kunna ha en ideologi. Vem kan pressa fram en ryggradskänsla i det här komplicerade samhället? Och vem vågar ansluta sig till ett teoribygge som inte går att överblicka?

En ideologi har man när ens åsikter i olika frågor hänger ihop; när man har dragit en slutsats om vad som verkar vettigt. Att till exempel säga att privata utförare är sämre än offentliga, istället för att varje ny morgon vakna upp och säga "bara kvalitet spelar roll - vi får se vem som är bäst idag" - det är att ha en ideologi. Det handlar om inte om något som är frikopplat från sakpolitik: ideologi är sakpolitik med samband.

Till skillnad från Gustav Fridolins mysticism kan ideologier alltid förändras med ny empiri. Det var på medeltiden som vetenskapens uppgift var att ge "stöd" åt idéerna. Även den ryggradskänsla som Fridolin pratade om måste ju utsättas för verklighetsprövningar då och då.

Kanske beror uppförstoringen av ideologier och visioner på en felaktig tolkning av det svenska 1900-talet. Det var bara delvis arbetarrörelsens visioner som byggde välfärdsstaten: den uppstod ju i de flesta industriländer som ett svar på kapitalets moderna behov. Dessutom inför hotet att en alltför nedtryckt arbetarklass skulle satsa på det sovjetiska alternativet. Visionerna var inte så viktiga som vi nostalgiskt gör dem till. Socialdemokraterna har vunnit lika många val på rädslan för den borgerliga anti-visionen som på sina egna framtidsbilder.

Men är det inte bra med ideologi och visioner?

Jo, och det är just därför som de måste vara hanterbara. En jordnära vision är medborgarvänlig, för den kan mätas och vägas mot uppoffringen. En sådan vision kan man ställa krav på. Fluffiga visioner som egentligen är utopier ("ett folkens Europa", "föregångslandet Sverige") är tomt prat som ökar avståndet mellan väljare och folkvalda.

De höga kraven på vad som bildar en ideologi skrämmer bort från partiengagemang. Det blir inte mindre skrämmande om man säger att ideologier sitter så starkt att inte ens vetenskap biter på dem.

Mittfårans bild av ideologier är att de är ett slags skygglappar, som bärs av prestigeskäl och som förhindrar konstruktiva lösningar på problem. De som förespråkar blockpolitikens upplösning säger ungefär samma sak. På något sätt bidrar väl vänstern till den bilden om vi gör det till märkvärdigare än det är att ha en ideologi.