Satsa större, S - men inga reformer talar för sig själva

Det är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.

Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.

Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.

I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.

Så problemet är inte tidsandan.

Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)

Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.

Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".

Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".

Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".

Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.

Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:

"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"

Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.

Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.

Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.

Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.

Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?

Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.

Nä, så funkar det inte.

Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.

Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.

Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.

OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.

Men inte bara stå där och säga att man inte kan.

Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?

Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.


Andra texter om Socialdemokraterna:

Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass

Jo, det är samhället

Antingen försiggår människors handlande inom begränsande samhälleliga ramar, eller så gör det inte det.

Vänstern brukar säga att det gör det.

Och just därför måste samhället ändras, det sociala arvet luckras upp, de förutfattade meningarna brytas. Vi kan inte bara säga åt folk att skärpa sig.

Och vi kan inte heller ha en vänster som väljer att se strukturer bara när det passar. I diskussionen om svenska IS-krigare avslöjade en del vänsteranhängare en syn som sa att nä, just här går gränsen för när samhället faktiskt är oskyldigt och det bara är ett eget val att bli militant islamist.

Samma sak när vänstern pratar om nazistiska rörelser: det kan handla om 15-åriga arbetarkillar med tragiska familjeförhållanden, men just här går ändå gränsen. Dessa människor får inte skylla på några omständigheter. De har valt ondskans idéer och är därmed avskum som ska hatas.

Dagens feminism tryfferas också regelbundet med "men skärp er då"-argumentation. I en intervju i ETC utbrister Maria Sveland:

– Vad är det för jävla fel i huvudet på en man som får för sig att våldta en kvinna?

Jag vet inte, men fanns det inte en politisk teori om detta en gång i tiden? Om genus och könsmaktsordning?

Våldtäkter är inte "fel i huvudet" på folk, våldtäkter är en konsekvens av mäns makt över kvinnor och de bilder av män och kvinnor som följer av, och förstärker, det maktförhållandet.

Att leta sig till militant islamism är inte "fel i huvudet".

Att leta sig till rasistiska rörelser är inte "fel i huvudet".

Det där är en från början till slut liberal syn på samhället. Och liberalerna vet när de har vänstern på gaffeln, de ser när vi tvekar och försöker slå där det gör som ondast. Just i diskussionen om IS-krigarna passade de på: här slutar väl ändå samhällsansvaret, de här människorna kan väl ändå inte skylla på att det inte fanns några fritidsgårdar?

Jag är helt övertygad om att det är livsviktigt att svara: jo. Även dessa människor skulle ha behövt fritidsgårdar. Även för dessa människor begränsade samhället de möjliga valen, de val som alla gör men som oftare leder fel för vissa än för andra.

Realpolitiskt sätter vänsterns liberala irrfärder redan sina spår. En del feminister mumlar gillande när strängare straff för sexualbrott - totalt verkningslöst förstås - kommer på tal. Det är inte så konstigt om analysen börjar med att man ska "fatta" och inte ha "fel i huvudet".

Vänstern och nationell identitet

Två dagar i rad har Aftonbladets ledarsida, först Karin Pettersson och sedan Katrine Marcal, snuddat vid en tanke om en lite annorlunda anti-populistisk strategi. Utgångspunkten är Labours valförlust i Storbritannien, men rekommendationerna handlar om Sverige.

Karin Pettersson: "Kanske måste nationalistiska partier också mötas på en helt annan front, med en alternativ och framåtblickande berättelse om identitet och gemenskap."

Katrin Marcal oroar sig för sin del för Socialdemokraternas "oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet".

Vänsterns traditionella svar på högerpopulism är ofta simplare, och handlar om att byta dagordning: genom att prata mer om klassfrågor och konkreta sociala reformer kommer vi att lyckas locka fram andra prioriteringar hos (arbetar)väljarna.

Jag tror fortfarande på den idén. Det var (delvis) så här som Ny Demokratis framgångar bröts i början av 90-talet. Och om man tittar på hur väljarna prioriterar, är nyckeln till valsegrar snarare att vara trovärdig i välfärdsfrågorna.

Men Marcal/Pettersson har ändå en poäng.

En framgångsrik vänster kan inte säga att det över huvud taget inte finns något "svenskt".

En framgångsrik vänster kan inte säga att det inte finns något behov av en känsla av samhörighet i samhället.

En framgångsrik vänster kan inte säga att vi inte har behov av några identiteter utanför oss själva.

Det där säger inte just Socialdemokraterna förstås, men när bilden av "vänster" formas hos människor är det inte så intressant med partigränser. Då bidrar alla som tror att den rätta politiska linjen skapas genom att vända allt Sverigedemokraterna säger i sin direkta motsats.

Säger Jimmie Åkesson att det är viktigt med samhörighet, så är det åt helvete med samhörighet.

I själva verket visar all forskning att Åkesson har helt rätt, välfärdsstater är beroende av en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Men den behöver förstås inte vara baserad på etnicitet.

När republikanerna på 80-talet vann framgångar hos "Reagan democrats" byggde det inte på att de väljarna helt och hållet blivit mer höger. De hade fortfarande en arbetaridentitet på sina arbetsplatser och i sin vardag. Men i andra sammanhang hade de andra identiteter - som lutade mer åt republikanska värderingar - och det var förstås de identiteterna som Reagan exploaterade. Demokraterna hade behövt ha politiska argument som hämtade sina exempel från arbetsplatserna, som hämtade bildspråket därifrån, som gjorde liknelser mellan yrkesstolthet och nationell stolthet - alltså på alla sätt formade en berättelse som knöt väljarna närmare sin arbetaridentitet.

På samma sätt bor det naturligtvis fortfarande en socialdemokrat i (nästan) varje sverigedemokrat - i åtminstone någon bemärkelse.

På samma sätt så går det att forma en svensk samhörighet som ligger till grund för politisk dominans, men göra det på arbetarrörelsens hemmaplan. Det bygger på att vänstern stärker de identiteter som är "våra" - inte de som odlas av våra motståndare. Att vara löntagare, att göra rätt för sig, att vara vanligt folk, att bo i ett samhälle där alla får chansen, att ha en välfärd man kan lita på, att alla bidrar efter förmåga, att vara ett samhälle där vi tar hand om varandra, att vara ett öppet samhälle, att vara stolt över vår vackra natur. Sådana "svenska värderingar" är inte exkluderande eller trångsynta, men fyller samma behov som det identitetsletande som nu bär fram högerpopulismen i Europa.

Det viktigaste är fortfarande de konkreta reformerna, och det politiska projektet. Men vänstern - som ju i klasstermer förstår vikten av gemenskap och behovet att se utanför sig själv - kan åtminstone sluta göra självmål när det handlar om nationell identitet.