Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.
Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.
Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.
Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)
MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?
Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.
2012-06-29
2012-06-28
Det finns ingen bloggosfär längre
"Hur ser framtiden ut för den politiska bloggosfären?", heter ett av seminarierna under Almedalsveckan. Intressant.
Det surras rätt mycket om att politiskt bloggande är gammalt, ute, "2007". Högst surrar de som själva byggt sina skribentkarriärer på att först synas som bloggare. Nu får de skriva på riktigt papper, och då tycker de att bloggar är irrelevanta. Frågan är om de inte blandar ihop sin personliga utveckling lite grand med utvecklingen i verkligheten.
Ett par saker är ju helt klara:
1) Ingen kommer någonsin igen att bli upplyft bara för att den skriver om politik i bloggform. En hype är bara en gång. Den första generationens bloggare hade mycket gratis bara genom att behärska tekniken och kulturen. Likheten med annan teknikutveckling är slående. I början är det spännande i sig. I en senare utvecklingsfas blir tekniken bara ett redskap, och vi börjar ställa krav på att innehållet verkligen tilltalar oss.
2) Bloggen har förlorat många funktioner. Vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på. Bloggarna har tappat den sociala dimensionen.
Konsekvensen är att det inte längre finns någon "bloggosfär". Bloggarna har inte bara blivit mer och mer specialiserade, de har också tappat sitt sken från de första åren och avdramatiserats. Det finns inte några större drivkrafter för bloggare att socialisera med varandra och bygga nätverk som förut. Inte via bloggarna i alla fall. En blogg har blivit vad den faktiskt är: ett ställe att publicera text på. Ett lätt tillgängligt webbpubliceringssystem.
I den betydelsen kommer inte bloggar att "försvinna" eller vara yesterdays news på något sätt. Det kommer alltid att finnas politiska aktivister som vill skriva längre texter som andra kan läsa. De som inte kommer in i etablerade medier kommer att publicera sig på egna webbsidor. (Och visst, när sajter som TwitLonger utvecklats lite mer kanske man inte ens behöver en egen webbsida.)
Utvecklingen mot bloggen som enbart "textbehållare" har ju drivits på av allt smidigare RSS-läsare, tjänster liknande Google Alerts (även om just den är värdelös) och inlänkningsmedier som Twitter och Facebook. Bloggandet för fem år sedan hade helt andra krav på att vara regelbundet, för att få besökare att återvända. Idag kommer läsarna när jag har skrivit något. Precis som i en papperstidning.
Trots det finns det många intressanta vänsterröster som har övergett bloggandet till förmån för mikrotyckande och länkspridande på Twitter och Facebook. Nya generationer verkar hamna direkt där. En annan intressant seminarierubrik vore "Hur ser framtiden ut för den politiska texten?". Jag läser gärna snärtigheter på Twitter, men någonstans måste väl vänstern utveckla argumenten och analysen också. (Skrev om det tidigare.) Första steget är kanske att överge alla gamla föreställningar om vad det innebär att vara en "bloggare". Skriv bara bra text istället.
Det surras rätt mycket om att politiskt bloggande är gammalt, ute, "2007". Högst surrar de som själva byggt sina skribentkarriärer på att först synas som bloggare. Nu får de skriva på riktigt papper, och då tycker de att bloggar är irrelevanta. Frågan är om de inte blandar ihop sin personliga utveckling lite grand med utvecklingen i verkligheten.
Ett par saker är ju helt klara:
1) Ingen kommer någonsin igen att bli upplyft bara för att den skriver om politik i bloggform. En hype är bara en gång. Den första generationens bloggare hade mycket gratis bara genom att behärska tekniken och kulturen. Likheten med annan teknikutveckling är slående. I början är det spännande i sig. I en senare utvecklingsfas blir tekniken bara ett redskap, och vi börjar ställa krav på att innehållet verkligen tilltalar oss.
2) Bloggen har förlorat många funktioner. Vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på. Bloggarna har tappat den sociala dimensionen.
Konsekvensen är att det inte längre finns någon "bloggosfär". Bloggarna har inte bara blivit mer och mer specialiserade, de har också tappat sitt sken från de första åren och avdramatiserats. Det finns inte några större drivkrafter för bloggare att socialisera med varandra och bygga nätverk som förut. Inte via bloggarna i alla fall. En blogg har blivit vad den faktiskt är: ett ställe att publicera text på. Ett lätt tillgängligt webbpubliceringssystem.
I den betydelsen kommer inte bloggar att "försvinna" eller vara yesterdays news på något sätt. Det kommer alltid att finnas politiska aktivister som vill skriva längre texter som andra kan läsa. De som inte kommer in i etablerade medier kommer att publicera sig på egna webbsidor. (Och visst, när sajter som TwitLonger utvecklats lite mer kanske man inte ens behöver en egen webbsida.)
Utvecklingen mot bloggen som enbart "textbehållare" har ju drivits på av allt smidigare RSS-läsare, tjänster liknande Google Alerts (även om just den är värdelös) och inlänkningsmedier som Twitter och Facebook. Bloggandet för fem år sedan hade helt andra krav på att vara regelbundet, för att få besökare att återvända. Idag kommer läsarna när jag har skrivit något. Precis som i en papperstidning.
Trots det finns det många intressanta vänsterröster som har övergett bloggandet till förmån för mikrotyckande och länkspridande på Twitter och Facebook. Nya generationer verkar hamna direkt där. En annan intressant seminarierubrik vore "Hur ser framtiden ut för den politiska texten?". Jag läser gärna snärtigheter på Twitter, men någonstans måste väl vänstern utveckla argumenten och analysen också. (Skrev om det tidigare.) Första steget är kanske att överge alla gamla föreställningar om vad det innebär att vara en "bloggare". Skriv bara bra text istället.
2012-06-24
Lämna debatten om för och emot
"Vi måste lämna debatten om för och emot", är nog ett av mina hatargument. (Hittar det igen när jag sitter och bläddrar i programmet för Almedalsveckan.) Det är inte bara irriterande när den ena sidan tar sig rätten att recensera och avsluta en debatt de långt ifrån vunnit. (Vilket förstås är den retoriska poängen.)
Det är dessutom - förstås - något som bara den som är för säger. I frågan om vinst i välfärden används det gärna av de som vill låta allt vara som det är. Ingen som har varit emot något har någonsin velat avsluta debatten om för eller emot.
Sakligt sett är argumentet nonsens, liksom alla argument som kan användas av vem som helst för vad som helst. Clark Olofsson: "Vi måste lämna debatten om för eller emot bankrån bakom oss."
Argumentet bygger också bilden av att en debatt för eller emot något i sig är lite dum, lite grovhuggen och snarstucken. Hopplösa skyttegravar. Men debatter mellan ja eller nej kan förstås vara både djupt intellektuella, sakliga och finmaskiga. Precis som en klar ståndpunkt i sig aldrig är bevis för enögdhet eller inskränkthet.
Som med alla tarvliga argument blir man till 90 procent glad för att vänstern inte använder dem, till 10 procent irriterad, eftersom det tarvliga också kan vara effektivt. Det är klart att Jonas Sjöstedt skulle kunna drämma till med att vi måste lämna debatten om för eller emot arbetstidsförkortning bakom oss. "Se: den pågår, och sett i ett historiskt perspektiv är den oundviklig - låt oss nu debattera formerna!"
På samma sätt ska vi naturligtvis lämna debatten om för eller emot en radikal klimatomställning. Inte fastna i för eller emot rätt till heltid. Inte köra fast i för eller emot en ny bankskatt.
Klapp klapp på huvudet, lille borgare.
Det är dessutom - förstås - något som bara den som är för säger. I frågan om vinst i välfärden används det gärna av de som vill låta allt vara som det är. Ingen som har varit emot något har någonsin velat avsluta debatten om för eller emot.
Sakligt sett är argumentet nonsens, liksom alla argument som kan användas av vem som helst för vad som helst. Clark Olofsson: "Vi måste lämna debatten om för eller emot bankrån bakom oss."
Argumentet bygger också bilden av att en debatt för eller emot något i sig är lite dum, lite grovhuggen och snarstucken. Hopplösa skyttegravar. Men debatter mellan ja eller nej kan förstås vara både djupt intellektuella, sakliga och finmaskiga. Precis som en klar ståndpunkt i sig aldrig är bevis för enögdhet eller inskränkthet.
Som med alla tarvliga argument blir man till 90 procent glad för att vänstern inte använder dem, till 10 procent irriterad, eftersom det tarvliga också kan vara effektivt. Det är klart att Jonas Sjöstedt skulle kunna drämma till med att vi måste lämna debatten om för eller emot arbetstidsförkortning bakom oss. "Se: den pågår, och sett i ett historiskt perspektiv är den oundviklig - låt oss nu debattera formerna!"
På samma sätt ska vi naturligtvis lämna debatten om för eller emot en radikal klimatomställning. Inte fastna i för eller emot rätt till heltid. Inte köra fast i för eller emot en ny bankskatt.
Klapp klapp på huvudet, lille borgare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)