Bodströms lösning söker ett problem

Firma Bodström (S) och Borgström (S) vill "skärpa synen" på våldtäkt enligt en pseudofeministisk debattartikel i SvD, vilket ska utläsas som fler år i fängelse för gärningsmannen. Det finns förstås inga argument, förutom ett märkligt symbolpolitiskt lingo i stil med:

Sverige får inte hamna i ett vakuum när det gäller att värna personers sexuella integritet och brottsoffers rättssäkerhet.

Nej, bevare oss från vakuum.

Liksom i all modern politik är verkliga effekter av den föreslagna politiken av underordnad betydelse: det är den upplevda effekten - den PR-mässiga slagkraftigheten - som är viktig.

Både Bodström och Borgström vet förstås att återfallen i sexualbrott redan är extremt få (under 5 procent), liksom de vet att effekten av fängelsepåföljd i sig ständigt döms ut av kriminologer. Det som hjälper - och det enda som är intressant för att skydda eventuella framtida offer - är förstås vård; att verkligen förändra människor. Det görs bra idag.

Med den extremt låga återfallsfrekvensen är en diskussion om påföljden för sexualbrott verkligen mycket lite behövd. Fortsätt gör exakt samma som idag! Någon "tuffare", "skarpare" eller "hårdare" syn på sexualbrott kan man väl inte tänka sig - att vi har påföljder som gör att de nästan aldrig upprepas?

De viktiga kriminalpolitiska förslagen kring sexualbrott måste istället handla om hur man stoppar förstagångsförbrytarna. Där hjälper fantasier om avskräckningseffekter lika lite som inom annan brottslighet, och det är outhärdligt irriterande att så få offentliga vänsterfeminister markerar mot "hårdare straff"-retoriken á la Bodström & Borgström. Är human kriminalpolitik bara relevant så länge brotten inte berör?