Jonas Wikström

Den enda vägens pakt

2012-01-31T17:20:00.003+01:00

Läs Jonas Sjöstedts insatta och välformulerade argument mot EU:s finanspakt: här, här och här.

Från fackligt håll jamsar man mest med: Unionen och TCO pratar om att balansera pakten med sin motsats, en offensiv politik för investeringar och jobb. Frågan är varför någon skulle vilja baka in motsatt politisk idé i pakten. Vill man ha ett svavelosande och mycket tydligt nej får man gå till Europafacket. Där är för övrigt både LO, TCO och Saco medlemmar.

DN meddelade vid frukostbordet att finanspakten är fullkomligt harmlös, en slags trivselförening bara. Läser man utländska medier, till exempel Wall Street Journal, så låter det mer som om Sverige dras in i just den gemensamma finanspolitik som vi röstade nej till 2003: "Europe Tightens Fiscal Ties".

Nicholas Hastings skriver en riktigt kritisk kommentar i samma tidning, där han menar att paktens villkor "will only make economic recovery from the current downturn more difficult".

I USA kan många - befriade från politiskt mumbojumbo kring europeiskt samarbete - se nyktert och kritiskt på den endimensionella åtstramningspolitik som finanspakten ger uttryck för.

Socialdemokraterna vågar som vanligt inte säga nej till någonting som kan påstås handla om "ordning och reda i statsfinanserna". Det är en fajt de aldrig tänker ta - eller fajt förresten: det är någonting de aldrig överhuvudtaget tänker diskutera - möjligheterna till någon annan nationalekonomi än den strikt kamerala, möjligheterna till en konjunkturpolitik som ens på avstånd påminner om den keynesianska.

Jag gissar i alla fall att det är det tunga, kritstrecksrandiga ansvarstagandet som ger SAP ståpäls. Det är så skönt att slippa skäll från liberala ekonomer och politiker om ansvarslöshet och egna tryckpressar.

För så fräcka att de för oss mot gemensam finanspolitik i medveten konflikt med folkomröstningsresultatet 2003 är de väl inte?

De är inga opportunister i S-ledningen i alla fall. I ett läge där partiet är nere på tidernas bottennivåer i väljarbarometrarna, är de för en pakt som ska stödja en valutaunion som bara var tionde svensk är positiv till. Friskt vågat!

Ska man bry sig om opinionsmätningar?

2012-01-27T08:30:00.001+01:00

Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.

Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:

Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.

För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.

I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.

Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?

Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.

När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.

Stefan Löfven!

2012-01-26T11:01:00.001+01:00

Stefan Löfven, ser det ut som, alltså.

En mitten-högersosse som tillfredställer stora delar av partikroppen. Det vänstern inte gillar i politisk profil, kan hans fackliga bakgrund kompensera för. IF Metall är ett förbund med modern profil och med relativt hög andel kvinnliga medlemmar, runt en fjärdedel. Löfvens beramade motstånd mot kvinnopotter motiverade han inte direkt med några kvinnofientliga argument, utan bland annat med att kvinnorna i hans eget förbund inte heller tjänar särskilt bra.

I debatten kommer han att käka upp en stor del av Reinfeldts och Borgs förtroendeförsprång i jobbfrågan. Han har inte bara plåtkoll på verkligheten för svenska löntagare och företag, han var dessutom med och tog ansvar under finanskrisen genom att gå med på lönesänkningar i särskilda krisöverenskommelser. OECD nämnde dessa särskilt när de applåderade Sveriges politik. När Reinfeldt nästa gång pratar om att han tagit ansvar, kan Löfven bara: "Jag vet hur det känns. Jag var med."

Jag tror också att Löfven precis som sin företrädare kan anlägga ett brett löntagarperspektiv istället för att hamna i den vanliga vänsterfällan att prata om svaga grupper, om arbetslösa och sjuka. Den stora majoriteten av både arbetare och andra löntagare är friska och krya och tjänar sina egna pengar. Och inte ens de som för tillfället är sjuka eller arbetslösa vill identifiera sig som det. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ju så mycket mer med samhället än att man ska ha ett jobb att gå till och tjäna så man klarar sig. Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare.

De borgerliga angreppspunkterna mot Löfven blir förstås att han är betalningen för alla LO-miljoner till SAP. Det har aldrig hänt tidigare att en ny partiledare ens suttit i förbundsstyrelsen för ett fackförbund. Det vanligaste är att den fackliga erfarenheten överhuvudtaget varit mycket liten. De som vill göra gällande att S är en marionett i LO:s händer kommer att triumfera i debatten.

Dessutom signalerar hans industriprofil att S fortfarande bara är relevant i den gamla ekonomin, inte i 2000-talet. Det är inte ett ledarskap som signalerar att partiets långsiktiga nedgång ska brytas med något helt nytt.

Detta är förstås trams, sakligt sett. Men det är det varumärkesarbetet som S har framför sig.

5 lärdomar av Juholtdrevet

2012-01-23T15:36:00.001+01:00

Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev. Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.

Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.

Ingen säger att allting är medias fel.

Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.

Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.

Sluta vara sådana primadonnor.

Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.

Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?

Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?

Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?

Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?

Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.

Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?

Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla?

Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?

Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?

Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.

Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?

Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.

Nå.

Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:

1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.

2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.

3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!

4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?

5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.

Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.

Deprimerande drev

2012-01-19T16:49:00.002+01:00

Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)

Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.

Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.

Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.

Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.

Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.

Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.

Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.

Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.

Moderater gillar SD

2012-01-15T10:03:00.001+01:00

Fredrik Reinfeldt radar upp mysintervjuer om sitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det handlar förstås om att skyla över det egna beroendet av SD. Det hade varit ärligare att vända sig direkt till de egna: moderatsympatisörerna är ju regelmässigt mest negativa till att ta emot flyktingar. Nya undersökningar under senhösten visade också att 3 av 10 moderatväljare tycker att medierna rapporterar för positivt om invandring (flest av alla partier, vid sidan av SD). Och inte i något annat parti är SD så populära som ”näst bästa parti”. Varför trivs de här väljarna så bra hos just dig, Reinfeldt?

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari)

Tankar efter kongressen

2012-01-11T10:33:00.000+01:00

Vänsterpartiets kongress är slut för flera dagar sedan, men tål att analyseras lite till.

Ombuden ägde kongressen. Alla euforiska blogginlägg från hemvändande deltagare bär syn för sägen. Kadaverdisciplinen var, som Katarina Barrling konstaterar, långt borta. Partiledningen åkte på rejält med stryk. Det tolkar en del som ett sundhetstecken i ett folkrörelseparti. Kanske det. Det berodde nog också på en dåligt samordnad och förberedd partistyrelse. Inget ombud var särskilt lättimponerat. Och det är naturligt. Ingen partiledning som för sitt parti ner mot 4-procentsspärren gör det med bibehållen auktoritet.

Inte heller partiets en gång så tongivande parlamentariker hade något att säga till om. I skuggan av krympande inflytande ute i kommuner och landsting, färre uppdrag och lägre partistöd, var det lättare att den här gången få igenom motionerna om partiskatt och om rotering på uppdrag.

Tyvärr innebär den svaga partistyrelseinsatsen att man lämnar över en del problem i knät på den nya partiledningen, både svårhanterade ställningstaganden (förbud mot bemanningsföretag) och resursödande programarbeten.

Även partistyrelsevalet visade att förnyelse är eftertraktat: ett par gamla ringrävar fick riktigt låga röstetal. Aron Etzler blir för övrigt svår att gå förbi som ny partisekreterare efter det tredje högsta röstetalet. Den uttalade konkurrenten Mia Sydow Mölleby klarade sig med knapp nöd in i styrelsen över huvud taget. Sånt spelar roll. Ska spela roll.

Valberedningens presentation av sitt partistyrelseförslag gjorde det tydligt att man måste ha mutat in ett tydligt ämne för att komma ifråga. Man ska vara facklig, kunna klimatfrågorna, kunna välfärdsfrågor, vara en skarp feminist och så vidare. Bra så, men glöm inte bort den breda politiska klokheten. Det är inget lag till Vi i femman vi sätter ihop. Jag skulle gärna sett till exempel Jöran Fagerlund och Nooshi Dadgostar i styrelsen, bara på ren klipskhet. För att inte tala om Stig Henriksson, om han kandiderat.

Den avgående partistyrelsens största försyndelse var den misslyckade förpackningen av strategidokumentet. Man lyckades varken förklara vad exakt det var för något (spretigt och ett mischmasch, tyckte ombuden) eller anslå en ton som gjorde texten politiskt möjlig i partiet. Samtidigt känns det som ett svaghetstecken att ombuden bara slog ifrån sig de "negativa" skrivningarna om partikulturen. Kanske var många ombud alltför färska partimedlemmar för att förstå vad Framtidskommissionens korthuggna text syftade på. (Mycket tyder på det, med tanke på hur många som faktiskt skrattade åt det uråldriga skämtet om trängselavgift i mitten i svensk politik.)

Argumentets primat och schyssta tag i debatterna är Vänsterpartiets adelsmärke jämfört med andra partier. Det blir tydligt på kongresserna. En del av partikulturen som är mer destruktiv är den järnhårda viljan att alltid driva allting vi tycker. Inget dokument är så litet att vi inte kan stoppa in ytterligare en fråga i det. På varje kongress stormar ombud talarstolen och lipar om att deras hjärtefråga inte finns med. Det är förräderi att inte alltid skriva om allt. Förr eller senare måste vi ha en riktigt grundlig diskussion om det där. Och gärna slå fast följande:

Ett partis politik består inte bara av det som finns nedtecknat.

Vi ändrar inte åsikt i en fråga genom att inte tala om den.

Ingen tänkande människa tror att vi har övergett dem genom att inte tala om dem varje gång vi visar oss.

Genom att någon gång prioritera ned min hjärtefråga kan jag en annan gång få den framprioriterad. Om allting alltid ska vara med, syns ingen fråga. Och Vänsterpartiet förblir ett av riksdagens luddigaste partier. Det bästa för att åstadkomma konkret förändring i min hjärtefråga är förstås att Vänsterpartiet tar makten. Så fokus på det senare gynnar i slutänden också min fråga.

Jonas Sjöstedt var en ganska nervös och stel debuttalare. Brandtal är inte hans bästa gren när han går in i sin nya roll. Han var inte ens särskilt bra på att få "anden att ta kött", för att citera Stig-Björn Ljunggren om en av partiets stora utmaningar. Men han kommer att utvecklas, med ett mer varierat anslag och personligare tilltal.

Stärkt av att så gott som alla politiska journalister spår att han kommer att lyfta partiet, körde han också lite ad lib och föreslog rådslag om det rödgröna samarbetet innan 2014. Knappast förankrat någonstans, och kanske en fingervisning om en partiledare som vill ha en friare roll.

Temat om att snegla mindre på sossarna - som Sjöstedt återkommit till ett par gånger - är svårbegripligt. Vänsterpartiet agerar knappast osjälvständigt idag. I rent strategiskt avseende är det alldeles självklart att Socialdemokraterna är det parti som det är viktigast att ha ett genomtänkt förhållningssätt till. Det är det enda partiet som har någorlunda många väljare som kan tänka sig att gå till Vänsterpartiet (c:a 20% har V som näst bästa parti). Det är också det parti som tog en tredjedel av våra väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010.

Hursomhelst är Sjöstedts mandat urstarkt efter kongressen (röstsiffrorna tyder på uppslutning också från dem som eventuellt ser honom som misstänkt högeravvikare). Den "öppna processen" är ju en riskabel strategi, eftersom den kan göra helt offentligt att en ny partiledare inte ens är förstavalet hos majoriteten av medlemmarna. (Racet mellan Vänsterpartiets fyra ursprungliga kandidater hade ju kunnat sluta 25-25-25-25 i en första röstomgång.) Det slapp vi nu, tack vare att Sjöstedt var så given. Men det var inget slutgiltigt bevis för den öppna processens överlägsenhet.

De glada minerna efter kongressen är berättigade på flera sätt. Det var länge sedan det rapporterades så mycket om politik från en Vänsterpartikongress. Jonas Sjöstedt har kommit ut suveränt i media. Sociala medier ägdes av vänsterpartister i några dagar. Stämningen är klart peppig. Och då ska man komma ihåg att det enda kravet många politiska partier har på en kongress är att man inte ska klösa ögonen ur varandra.

Några fler vänsterpartister om kongressen: Erik Edwardson, Jöran Fagerlund, Rosa Lundmark, Fredrich Legnemark, Karl Johan Rahm, Homo Politicus, Kaj Raving.

Slarvigt tolkade väljarkartor

2012-01-09T10:08:00.000+01:00

"Socialdemokrater i norr och moderater i söder", skriver DN i ingressen till uppslaget med statistikern Richard Öhrvalls politiska Sverigekartor idag (tidigare presenterade på hans blogg).

Det är exakt det som kartorna inte visar. Men det stämmer ju bra in på storyn om sossarna som partiet för det svunna, avfolkade Sverige och Moderaterna som storstadspulsens moderna parti.

Kartorna visar hur ett partis stöd fördelas över landet: är det mer populärt bland väljarna i söder än bland väljarna i norr? Däremot kan man inte använda dem för att jämföra partier med varandra alldeles enkelt. Jag tycker att DN slarvar.

Folkpartiet är "ett utpräglat storstadsparti" medan Socialdemokraterna är "svaga i storstäderna" enligt artikeln. Det stämmer för hur partiernas väljare är spridda internt, men Socialdemokraterna utklassar ju Folkpartiet i storstäderna om man ser till valresultatet.

Sanningen om Socialdemokraterna, Sveriges största parti, är ju att de är starka överallt. De är bara inte fullt så starka i storstäderna.

Styrkan i färgfälten relaterar till hur starkt partiet är i förhållande till rikssnittet, d v s valresultatet. Eftersom Stockholm (och de två andra storstäderna) har en enormt stor tyngd i det sammanvägda valresultatet, visar kartorna mer eller mindre hur bra ett parti sköter sig i förhållande till Stockholmsresultatet. Eftersom Centern knappt finns i Stockholm, är mycket riktigt deras Sverigekarta höggradigt mörkgrön lite överallt - det ser nästan ut som om de är starka överallt. Men de är ett pytteparti nästan överallt. Det är det svaga resultatet i storstäderna som (förstås) gör dem relativt starkare i resten av landet. Relativt städerna, inte relativt andra partier.

Färgfälten tar ju inte heller hänsyn till befolkningsstorlek, så när Öhrvall säger att Vänsterpartiet har "sitt tydliga fäste" i norra Norrland, så är det bara rätt om man menar höga röstetal. För partiets framgång i riksdagsvalet totalt sett har norra Norrland marginell betydelse. Även om vi är generösa och räknar med Västernorrland och Jämtland (förutom Norrbotten och Västerbotten) så bidrar inte de länen med mer än 15% av Vänsterpartiets totala röstetal.

Det är inget fel på statistiken i sig, men tolkningarna slängs ganska slött in i den rådande berättelsen om de respektive partiernas modernitet och relevans (som ju stad-land-kontrasten handlar om, hur illa vi som är födda lantisar än tycker om det). En alternativ bild är, som jag skrivit tidigare, att Moderaternas väljarstöd till fyra femtedelar ligger utanför storstäderna och att 2010 års valseger bland annat byggde på att de ökade med 30 procentenheter i skogslänen.

(Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd med hur sossarna utnyttjar sin potential i städerna. Men det är delvis en annan diskussion.)

Förnyarna har vunnit! Eller förlorat.

2012-01-07T18:37:00.001+01:00

Dagens Nyheters ledare om Vänsterpartiet: "Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister".

Ulf Kristofferson, TV4: "Med valet av Jonas Sjöstedt har förnyarna inom Vänsterpartiet tagit makten."

Båda analytikerna har självklart en 75-100 papp i månaden för sina insikter i svensk politik.

Bästa valet!

2012-01-06T12:23:00.000+01:00

Grattis Jonas Sjöstedt till jordskredssegern!

Copy and paste från ett tidigare inlägg:

Jonas Sjöstedt har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

(Om valet av Sjöstedt i DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Ekot, Norran, Sydsvenskan, SvD, Västerbottens Folkblad.)

Vi är inte luddiga!

2012-01-06T10:50:00.000+01:00

Vänsterpartikongressen, dag två.

Media fokuserar på valet av ny partiordförande idag. Av någon anledning, mer ospännande röstning finns väl inte. Men det är bra att diskussionen handlar om kampen om partiledarskapet (som ju förs på ett öppet och vänligt sätt jämfört med t ex hos KD). Många kongresser har skuggats av mycket tristare medierapportering.

Beslutet att avslå motionerna om delat ledarskap igår var klokt, av tidigare redovisade skäl.

Behandlingen av strategidokumentet visar att det är svårt att förena klokhet med pedagogik. Partistyrelsens förslag var en ärlig och hård beskrivning av dagens partikultur. Uppenbarligen uppfattade ombuden dokumentet som en slags anklagelseakt: redaktionskommittén har satts i arbete med att göra strategin mer positiv, i rent språklig mening. Stycket om partiets tilltal ströks helt, eftersom ingen ville kännas vid att någon vänsterpartist någonsin skulle ha uttryckt sig luddigt eller verklighetsfrånvänt. Här hade alltså behövts bättre feeling från partistyrelsen. Framtidskommissionen kan knappast lastas för uppriktiga bedömningar av läget i partiet, med partistyrelsen hade behövt bearbeta dokumentet mer innan man skickade det vidare till kongressen. Om man hade velat få igenom det ograverat.

Jag tycker (liksom förut) att det är tveksamt om man ska lyfta frågor om våra arbetssätt till kongressnivån överhuvudtaget. Ett professionellt kommunikationsarbete kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti. Hur ska man tolka avslaget på stycket om partiets tilltal? Om partistyrelsen ändå jobbar enligt andemeningen - vilket man givetvis kommer att göra - struntar man ju i kongressen. Och att undergräva kongressernas auktoritet genom att lägga fram förslag som inte kan avslås ska man försöka undvika.

Man kan ha olika motiv för att lägga fram förslag för en kongress: antingen att någonting är så principiellt viktigt att det måste föreläggas partiets högsta beslutande organ. Eller att man vill "få med sig" hela partiet för ett val av inriktning, genom diskussionen som föregår besluten och genom den automatiska auktoritet ett kongressbeslutat dokument får. Det är nog det senare synsättet partistyrelsen har haft. Frågan är - jag vet, det är lätt att vara efterklok - om man inte istället för att ta genvägen över kongressen, redan från början skulle ha satsat på uppslutning bakom strategidokumentet genom ett mer långsiktigt arbete ute i partiföreningar och distrikt, som en del i en organisatorisk upprustning.

Försvara sossarna

2012-01-05T19:56:00.000+01:00

En del vänsterpartister hoppas kunna mjölka röster ur en lamslagen socialdemokrati. Men det är viktigt att också försvara sossarna. Socialdemokrater som förlorar förtroendet för sitt parti blir inte automatiskt v-väljare. Inget parti har så många sympatisörer som uppger att de inte ser något alternativt parti, enligt SCB. Och inga andra tvekar så mycket inför att ens rösta 2014. V gynnas kanske på marginalen, men totalt sett skrumpnar regeringsalternativet ihop.

Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)

Journal från ett häkte

2012-01-05T19:51:00.001+01:00

Hon fick inte veta varför hon greps av polisen. Hon pressades att inte kontakta någon advokat. Hon hölls vaken i sin cell på ett sätt som påminner om tortyr. Den friade narkosläkarens berättelse i Läkartidningen är skrämmande läsning om svensk polis. Att JK och Riksåklagaren reagerar är bra. Och tanken svindlar: om polisen beter sig så här mot en läkare, hur beter de sig då mot personer med lägre status i samhället? Hur många oberättade berättelser går det på varje välartikulerad person som är med om det här? Upprättelse för läkaren skulle kunna vara viktigt för flera.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)

Ohlys ord på vägen

2012-01-05T17:40:00.000+01:00

Lars Ohlys tal till Vänsterpartiets kongress - tillika hans sista tal till partiet i egenskap av partiledare - blev inte särskilt känslomässigt. Det var däremot i sig självt ett slags sammanfattning av det politiska projekt han ansvarat för de senaste åren:

Det var spretigt, i enlighet med devisen "att inte prata om ett politikområde är att inte bry sig om det". Det vill säga samma inställning som alltid får vänsterpartikongresser att pressa in hela partiprogrammet i valplattformarna. Det vill säga samma inställning som får vänsterpartiet att ha en av de allra suddigaste politiska profilerna i väljarna ögon.

Talets inriktning handlade också mycket om samhällets mest utsatta, de allra maktlösaste och fattigaste grupperna. Det fanns inget direkt försök att tilltala den stora majoriteten av löntagare - särskilt inte de som har ett jobb, tjänar hyggligt med pengar och tillhör de 83% av svenskarna som är ganska eller mycket nöjda med livet (SOM-institutet: Svenska trender 1986-2010). De här människorna är LO- eller TCO-medlemmar och har precis som majoriteten av svenskarna egalitära värderingar. Sålunda är de verkligen potentiella vänsterpartiväljare. Men de träffas alltför sällan av partiets tilltal, eftersom de inte identifierar sig som utsatta. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan. Vi talar för lite om majoriteterna. Vänsterpartiet får inte göra sig beroende av elände för att få genomslag, varken hos enskilda människor eller i samhället.

Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin.

De effektiva delarna av talet handlade förstås om områden där partiet har medvind (har skapat sig medvind), som vårdskandalerna och debatten om vinst i vården. Men det var relativt korta passager. Lite konstigt att inte suga på karamellen mer än så. Man kan välvilligt tolka det som att det är dumt att tjata om frågor som redan finns på agendan. Är man inte välvillig så kan man tolka det som att Vänsterpartiet fortfarande har lite svårt för att skjuta i öppet mål: det är nästan lite oschysst att inta populära positioner. Vanan vid outsiderpositionen har gjort oss valhänta i hur vi hanterar framgång. Partiet borde förstås fortsätta odla sin position som det parti som varit hårdast mot vinster i välfärden, och dessutom flytta fram positionerna med bra, konkreta förslag om hur vi bryter upp det nuvarande systemet och bygger något vettigare.

Sedan lät det som om Ohly försökte desarmera argumenten för delat ledarskap (där ju jämställdhet är centralt) genom att trycka hårt på partiets feministiska kamp. Får se om det betalar sig.

Talet kommenteras i Expressen, SvD, UNT, Aftonbladet.

Kongress!

2012-01-05T10:49:00.001+01:00

Dags för Vänsterpartikongress! Bra debattartikel av Aron Etzler i SvD idag, bland annat om att ett vänsterparti faktiskt både kan lyckas och misslyckas utifrån samma objektiva läge. Det får vara slut på gnället om dåliga förutsättningar.

Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.

Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur. Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.

På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)

Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".

Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.

I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.

Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.

Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.

Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.

Sjöstedt kan själv!

2012-01-03T08:02:00.000+01:00

Delat ledarskap - vad vore egentligen naturligare för just Vänsterpartiet? Medlemmarna har ju just den egalitära synen på ledarskap: om det ska utövas alls, ska det utövas kollektivt. Betydelsen av partiledarens person tonas gärna ned, inte bara för att vifta bort Lars Ohlys bottenplaceringar i popularitetsmätningar utan också därför att det är helt korrekt enligt de senaste decenniernas valforskning.

Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.

Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?

Jag har faktiskt tilltalats av idén.

Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.

Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.

Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.

Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)

Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.

Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)

Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.

Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?

Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.

Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.

Mer om nordkoreanska tårar

2011-12-21T13:49:00.000+01:00

Benjamin Katzeff Silberstein skriver bra i SvD idag på samma tema som jag igår: att de nordkoreanska tårar som många tror är på låtsas (med en gevärspipa i ryggen) också måste förstås utifrån vad vanliga nordkoreaner tycker sig uppleva, efter att hela sitt liv ha dränkts i propaganda.

(Följ Benjamin på Twitter, där han skriver jättebra och initierat om Nordkorea just nu: @benjaminkatzeff)

För att ytterligare understryka mitt resonemang från igår: diktaturer vilar på ett mycket intrikat system av belöningar och bestraffningar, i stor och liten skala. Populärkulturen och den politiska debatten handlar nästan uteslutande om bestraffningarna i stor skala (avrättningar, arbetsläger). Det leder till begränsad förståelse av systemen. Man ska nog gå till skönlitteraturen för att få klart för sig bredden av uppfinningsrikedom hos en enpartistat: Huset vid kajen av Jurij Trifonov eller Arbats barn av Anatolij Rybakov till exempel.

Den stora paradoxen är att den bärande beståndsdelen i förtryckarsystem inte är eländet, utan lyckan. Om inte regimerna ständigt kunde vifta med förhoppningen om ett bättre liv skulle de inte bli långlivade. Och jag menar inte löften som aldrig infrias: jag menar att det är just den reella chansen till lycka inom systemet - bättre materiell välfärd, större relativ frihet - som splittrar de förtryckta och skapar lydnad.

Gillade någon Kim Jong-Il?

2011-12-19T22:44:00.000+01:00

Det florerar många missförstånd omhur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naketvåld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hållasamman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ avrealpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materielltpå att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten ochmilitären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen omett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet medregimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva– varken mer eller mindre – knyts till den som sitter påvåldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar sådåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andraska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur,men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer avbelöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att enmedborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan atthamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur ärinte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varjedag finns det massor med fördelar att vinna för den enskildemedborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänligdemonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstårfrån att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sittstipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet,nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandramänniskor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås:propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuintledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle intepropagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte varså?

Paradoxen är att mittfåremedier ochliberala tyckare i samma andetag kansäga att diktaturer har enorma propagandaapparater och attdet inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara byggerpå naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att delever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön.Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöverinte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jagläser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligtgår med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätenai bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervjui radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för atthan är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, sägerhan. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propagandasom verkar i västliga demokratier, med sin mångfald avalternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligasteutgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt ledertill att många som lever under förtryck faktiskt bär på enförskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med påösttyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Detfunkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönadbild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Ävenenvåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stödför Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi ochsjälvklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat,konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blirhelt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radiosstudior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den ochden sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd avalla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?

Statsministerns tvättmaskin

2011-12-15T16:36:00.000+01:00

Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.

Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.

Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.

Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)

Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.

Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.

Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.

Främlingsfientlige Juholt

2011-12-13T15:59:00.000+01:00

Kampanjen för att kleta främlingsfientlighet på Håkan Juholt måste ändå kallas just kampanj. Den är inte planerad och styrd av någon, men temat plockas upp av snart sagt alla med en fientlig inställning till socialdemokraterna och dess nuvarande ledning. Anledning till att kampanjen har startat är förstås regeringens beroende av Sverigedemokraterna som stödparti. Då blir det viktigare att skramla om engagemang mot rasism (nej, det är ingen slump att Niklas Orrenius fick en intervju om just det, just nu) och anklaga sossarna för det man själv håller på med. Med dagens kvalitet på den politiska journalistiken funkar det där sista ganska bra. Då handlar det nämligen om att man anklagar varandra för någonting, och då behöver inte de politiska journalisterna ta reda på hur det ligger till i verkligen utan kan nöja sig med att på sin höjd metarapportera om bråk och käbbel och beställa in en vaniljmunk till i riksdagskaféet.

Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:

"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"

Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.

(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)

Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.

Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?

Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.

Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.

Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.

Vad bidde det?

2011-12-13T10:01:00.003+01:00

När framtidskommissionen i Vänsterpartiet presenterade sitt förslag till framtidsstrategi för partistyrelsen i våras, bestod denna enbart av slutsatser och rekommendationer, inte någon analys av nuläget. Vi som var lika intresserade av det grundjobbet som av handlingsrekommendationerna - och som sa att allt verkade rätt tunt - blev ombedda att vänta på den slutrapport som nu släppts.

Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.

De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.

Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.

Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.

Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vred på några stenar.

Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?

Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:

"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"

De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.

Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.

För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)

Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.

Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.

Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)

Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.

Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?

Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:

-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)

-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)

-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)

-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)

The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.

Vad en folkpartist inte kan säga

2011-12-11T09:20:00.003+01:00

Birgitta Ohlsson presenterade i veckan regeringens nya "handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Pdf här.

Till Svenska Dagbladet säger Ohlsson att hon inte vill "peka ut om det är någon av de grupperna som utgör ett större hot".

Det där är Nyamko Sabunis gamla linje, att jämställa höger- och vänsterextremt våld, trots att det i regeringens eget utredningsunderlag, BRÅ-rapporten "Våldsam politisk extremism" från 2009, framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är till yttermera visso "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

Frågan måste alltså ställas igen:

Varför är det så viktigt för Folkpartiet att höger- och vänsterextremister är lika våldsamma?

Varför är det omöjligt för en folkpartiminister att säga det som står i statens egna utredningar: att det är högerextremismen som utgör det ojämförligt största hotet mot människors liv och hälsa i Sverige idag?

Hur är det möjligt att en folkpartiminister inte kan läsa innantill och se att den enda rörelse som har ett program för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter är den högerextrema?

Det är svårt att befria sig från tanken att högern under 2000-talet har vidgat definitionerna av extremism för att diskussionen inte enbart ska handla om den egna sidans våld. Som ett slags akt av solidaritet med allting med prefixet "höger". Så länge kålsuparretoriken inte får någon annan förklaring kan man faktiskt inte förstå den på annat sätt.

(DN skriver ledare på ämnet idag, för övrigt.)

Det blir Sjöstedt

2011-12-10T09:03:00.003+01:00

Idag kommer Vänsterpartiets valberedning att föreslå Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Av det enkla skälet att de inte kan gå emot det stora stöd han har.

Och Sjöstedt är bäst. Politiska skillnader finns kanske, men de har mindre betydelse: en politiker som kliver in i rollen som partiledare gör det alltid med förutsättningen att han eller hon nu är representant för en kongress och ett program, inte bara för sig själv. Se bara på hur Mona Sahlin lyckades bedriva rätt skarp vänsterretorik under sin tid som partiledare, trots att hon själv är långt mycket mer höger.

Sjöstedt måste istället bli partiledare framför allt eftersom min mamma tycker att han verkar så sympatisk.

Det vill säga: han har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutsson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

Aktuella artiklar om Sjöstedt i SvD, SvD, Folkbladet, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet.

Vem tar hand om medelklassen?

2011-12-09T09:12:00.002+01:00

Den svenska tjänstemannen har ont i magen. Sjukskrivningarna på grund av stress ökar. På 8 av 10 arbetsplatser arbetar man övertid regelbundet, enligt Unionens nya arbetsmiljöbarometer. Många känner sig tvingade att öppna jobbmail på fritiden. Medelklassen har floder av problem, men det finns ingen politisk kraft som fångar upp dem. Regeringen är upptagen med låtsasproblem – skatter och sådant. Och vänstern verkade tröttna på själva medelklassen när den tröttnade på medelklassens låtsasproblem. Vänsterpartiet har många medlemmar i TCO- och Sacoleden, men man utnyttjar inte det för att skapa en insiktsfull, radikal tjänstemannapolitik. Som om man inte trodde att världens en gång rödaste medelklass kunde bli det igen, om någon tog den på allvar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

De har råd! De har råd!

2011-12-09T09:08:00.001+01:00

I förra avtalsrörelsen var det omöjligt med löneökningar, eftersom det nyss varit kris. Nu är det omöjligt med löneökningar, eftersom det kommer en kris. Svenskt Näringsliv är bra på att anpassa argumenten, annat kan man inte säga. Fackens linje är riktig: att låsa lönerna i förebyggande syfte vore vansinne. Och hur dystert ser företagen egentligen på framtiden? 2012 planerar de 30 största börsbolagen aktieutdelningar på totalt 144 miljarder. Det låter trots allt ganska glatt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

Det långa drevet

2011-12-09T06:48:00.005+01:00

Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.

Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.

Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.

Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.

I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?

Reformera eller reparera

2011-11-14T21:31:00.004+01:00

Inom kort hålls upprättelseceremonin för de vanvårdade fosterhemsbarnen. Och alla ska få ersättning. Det är bra. Men det sätt att se på orättvisor som ligger bakom ”upprättelsen” oroar också. Istället för politik: rättssak. Istället för reformer: enskilt skadestånd.

Omsorgsminister Maria Larsson gjorde ett ganska sympatiskt försök att argumentera för att det bästa svaret på gamla missförhållanden är en bättre politik för dagens barn och ungdomar. Så som politik alltid sett ut tidigare: med framsteget i centrum. Att lägga resurser på att ställa det förgångna tillrätta är ett val i en annan riktning.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)

Som Hitler

2011-11-14T21:26:00.002+01:00

En av den härskande dumliberalismens doktriner är att det är antisemitism att jämföra Israels politik med Nazitysklands. Alla andra länder måste tåla jämförelsen – fråga bara Carl Bildt, som ju hedrade Ryssland med en nazi-jämförelse under Georgienkriget 2008.

Gina Dirawi, nyss utsedd till programledare för Melodifestivalen, var senast att göra misstaget att i ilska över israeliska illdåd drämma till med det värsta hon känner till. Så måste sådana jämförelser förstås. Det är inte konstigt att vi väger nutida företeelser mot det mörkaste vi känner till, mäter avståndet från ondskans bortre gräns. Palme gjorde det under Hanoibombningarna 1972. Dumliberalerna borde satsa på att begripa upprördheten istället.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)

Hatar sossar kvinnor?

2011-11-02T21:19:00.001+01:00

Jag undrar om inte Jenny Madestam måste börja prioritera bort en del mediemedverkan. Nu hasplar hon ur sig snart sagt vad som helst överallt. Klar Stigbjörn-varning.

I senaste numret av Chefstidningen uttalar hon sig om bristen på kvinnor i svensk politik, och i synnerhet på framträdande positioner:

"En förklaring är Socialdemokraterna. Det är de som har regerat och de som har möjlighet att få fram en kvinna som statsminister. Även om de säger sig vara ett feministiskt parti och jobba för jämställdhet så finns det en oerhörd hierarki, som i alla partier, och också en extrem kollektivism, vilket socialdemokratin delvis bygger på. Den här kollektivismen innebär att individer inte får utrymme, till exempel kvinnor som är duktiga."

Jisses!

Man brukar kritisera nationalekonomin för att vara modellbunden och alltför ointresserad av empiri. Här har vi ett bra exempel på att statsvetenskap kan vara likadan. Madestam har en jättefin förklaring till att kvinnor inte kommer fram inom socialdemokratin. Men det håller ju inte för minsta konfrontation med verkligheten.

-Historiskt finns det mycket små skillnader när man tittar på andelen kvinnliga statsråd i borgerliga och socialdemokratiska regeringar. (Och inom parentes sagt: vad då "det är de som har regerat"? Lägg av. Har man doktorerat måste man väl först ha läst A-kursen? Borgarna satt i regering under kriget, större delen av 50-talet, hade stort inflytande under lotteririksdagen 73-76, tog över till 1982, hade en parentes 1991-94 och sitter nu sedan fem år tillbaka.)

-Det första kvinnliga statsrådet var en socialdemokrat, Karin Kock. Överraskande nog - för Madestams tes - valde sedan inte Gunnar Hedlund att ta in någon kvinna i regeringen 1951-57, utan det dröjde tills 1976 innan vi fick den första högerkvinnan på en statsrådstaburett. Då hade socialdemokratin hunnit ha en hel bukett.

-Den första helt jämställda regeringen utsågs av Ingvar Carlsson 1994.

-Danmarks första kvinnliga statsminister är socialdemokrat. Norges första kvinnliga statsminister var socialdemokrat. Finlands första kvinnliga statsminister var centerpartist. Inga överväldigande bevis för att borgarna är särskilt ivriga att lyfta fram kvinnor. Och de har haft chanser.

-Socialdemokraterna hade Mona Sahlin som statsministerkandidat 2010. Det dominerande borgerliga partiet har aldrig varit i närheten av att lansera en kvinnlig statsministerkandidat. Kvinnor har bara fått leda småpartier som centern och folkpartiet.

-De enda nuvarande partier som aldrig haft en kvinnlig partiledare är högerpartier: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Fick Madestam någon slags formerande hallelujaupplevelse när Karin Söder valdes till Sveriges första kvinnliga partiledare på centerstämman 1986, som är svår att släppa? För något annat exempel på hur borgerligheten gått i bräschen är svårt att hitta. (Detta legendariska, framgångsrika partiledarskap som inspirerade en hel generation svenska kvinnor under - ett helt år.)

Stringensen i Madestams teoribygge kan väl också ifrågasättas. Kollektivism eller inte så måste ju företrädare utses: SAP har aldrig letts av något slags hippie-stormöte. Och att kollektivismen skulle kväva just kvinnliga individer känns som en darrig tes.

För övrigt borde Madestam läsa Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens utmärkta Är svensken människa? där de på ett förtjänstfullt sätt visar hur svenska välfärdsreformer alltid syftat till individuell autonomi och oberoende. "Kollektivismen" förstådd som en våt filt av gemenskapstvång existerar mest på MUF-kurser.

Ja, kvinnor har länge motarbetats inom de politiska partierna, också inom socialdemokratin. Men påståendet att det särskilt är socialdemokraternas fel är veckans i särklass sämst underbyggda påstående.

Ofantliga sektorn (m)

2011-10-22T13:39:00.001+02:00

Alliansen startar nya myndigheter i rasande fart. Bara sedan 2008 har över 50 nya bildats. Visst, en del försvinner också, men utan de stora domstolsnedläggningarna 2010 hade nettot varit en klar ökning av antalet myndigheter. Det är slående hur lite den borgerliga fiendskapen mot staten syns i praktiken. När man ska regera landet märker man att även högerpolitik måste administreras. I synnerhet högerpolitik, faktiskt. För med avregleringar följer också ett större behov av tillsyn, kontroll och bevakning av de nya marknaderna. Färskaste exemplet: myndigheten Vårdanalys, som ska granska vården ur ett patientperspektiv. Nya problem, ny byråkrati.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Om redaktionen på Agenda

2011-10-20T07:12:00.001+02:00

SVT:s ledning har en tendens att se statskontroll i varje argument från politiskt håll. ”Vi är public service, vi behöver inte lyssna på någon”, är den ständiga undertonen. Helt riktigt: ni behöver inte. Men ni får. Redaktionen för Agenda kunde haft större ödmjukhet inför det helt nya politiska landskapet: på ena sidan en regering, på andra sidan en opposition där tre inte vill ta i den fjärde med tång. Partierna har till yttermera visso ingen skyldighet att ställa upp i SVT. SVT har däremot en skyldighet att spegla den svenska politiska debatten. Misslyckandet är helt och hållet deras.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Råd till landsorganisationen

2011-10-20T07:08:00.003+02:00

LO ska satsa 150 miljoner på stöd till ny vänstermedia. Det finns många uppmaningar att skicka med. Se för det första till att satsningen blir politiskt bred, både åt vänster och höger. Bara att förse en utbildad journalist med tid och resurser är radikalt i sig – särskilt under en höst då svensk dagspress tvingas på stora sparpaket. Vidare: överskatta inte nätmedier och tyckarjournalistik. En bra grävande reporter är värd minst fem aldrig så hårdslående bloggare. Och till sist: lägg ned det märkliga kravet på ”självförsörjning”. Det är ju en utopi redan för majoriteten av mainstreammedier.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Hurra, Anders Borg har lyssnat!

2011-10-20T06:41:00.006+02:00

Anders Borg säger sig nu vilja stoppa flykten av vårdföretagens vinster till skatteparadis. Sajten Alliansfritt Sverige säger: det tror vi inte på/det skulle du sagt förut/det tycker ni inte egentligen. Jag har sagt det förut: Den där reaktionen är symptomatisk för en vänster som inte har en aning om hur man bedriver opinionsarbete.

Vänsterpartiet och andra har ju drivit frågan om skattepengarna som hamnar i skatteparadis i flera år. Anders Borgs löfte att se över frågan är en framgång. Nästa steg är att få honom att stå vid sitt ord, att konkretisera sina löften, att hålla frågan levande. Men uttalandet från finansministern är en så sjuhelvetes mycket bättre grund att stå på än den tidigare tystnaden. Det är inte hyckleri när man har tvingat någon att ta över ens verklighetsbeskrivning. Det var ju det vi ville.

Hur inbillar sig vissa delar av vänstern att opinionsarbete egentligen går till, i typfallet?

Att man kämpar i motvind år efter år med ensamma plakat på Sergels torg - och så plötsligt rasslar det till och man får igenom alla sina krav på en gång?

Förändring drivs igenom steg för steg, och det är inte ofta man själv som håller i beslutsklubban. Att inte ta vara på en reträtt bara för att den görs av motståndarna är vansinnigt. Att kalla reträtten ett framsteg handlar inte på något sätt om att applådera Borg. Det är ju det egna opinionsarbetet som har tvingat fram den. Med Alliansfritt Sveriges inställning kommer vi att fortsätta vara usla på att fira våra framgångar.

Våga bygga Juholt långsiktigt

2011-10-14T14:55:00.003+02:00

Är Socialdemokraterna världens lataste parti?

Hos de interna kritikerna (de som inte bara drivs av fiendskap, som Maryam Yazdanfar) mot Juholt skymtar en längtan efter en nystart med en helt obefläckad ordförande: att få börja om och göra rätt, och den här gången, nu äntligen, utan snedsteg. Det där är världens lataste inställning. Politik handlar om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen. Att bara klicka på "omstart"-knappen så fort det blåser motvind är ingen hållbar strategi. Det finns inget lättare än att fantisera om att allt ska bli så mycket bättre nästa gång. I verkligheten måste man orka bygga ett parti långsiktigt.

Det går fortfarande att göra med Juholt, dels eftersom allt i skrivande stund talar för att inget fel - än mindre brott - har begåtts, dels eftersom väljare bryr sig om politik. Personliga affärer må uppröra oss, men hur många låter det påverka hur vi röstar? Valforskningen är i alla fall enig om att det har minimal betydelse. Och det ligger inte ett så litet mått av väljarförakt i hur politiska journalister, statsvetare och proffstyckare analyserar effekterna av en sådan här affär: själva skulle de naturligtvis aldrig gå till valurnan 2014 och rösta enbart styrda av Juholtaffären 2011 det är alltid någon annan som ska bli så in i grunden påverkad av 160 000 återbetalda kronor.

Palme hade aldrig överlevt ens Fåröincidenten 1967 om man haft lika dåligt självförtroende i SAP då som nu.

Jag upprörs också av "det här tar vi på firman"-inställningen hos Juholt, men det upprör mig inte tillnärmelsevis lika mycket som det faktum att vi aldrig diskuterar några väsentligheter i svensk offentlighet. Politik ska avgöras av politik, inte av affärer. Det är jättebra att media nosar upp affärer, men det är väljare och medborgare som måste få avgöra hur allvarliga affärerna är. I dagsläget sköter media även den biten åt oss. Det tror jag fler och fler börjar tröttna på, och har drevet inte avsatt Juholt idag, så tror jag att hetsen kommer att ifrågasättas mer och mer. Särskilt som grundtipset är att åklagaren strax meddelar att han droppar hela caset.

Vänsterpartiet tjuter med vargarna

2011-10-13T10:58:00.005+02:00

Så billigt och dåligt av Vänsterpartiet.

Mitt under pågående drev mot Juholt publicerade Lars Ohly igår en debattartikel i Aftonbladet om "bidragsfusk" bland ledande politiker. Ohly nämnde inte Juholt med namn, men begrep såklart i vilket sammanhang artikeln skulle publiceras. Aftonbladets ingress presenterade debatten som aktualiserad av Juholts "bostadsfusk".

Vänsterpartiet har alltså dels bestämt sig för att Juholt är en fuskare, dels bestämt sig för att vara med och tjäna lite politiska poäng på grillningen av S-ledaren.

Fusk eller inte är fortfarande uppe till debatt, till exempel genom Erik Berg här.

Men Vänsterpartiet vill vara med och tjuta med vargarna. Ser man inte att 1) relationerna inom oppositionen skadas på en fråga som på intet sätt handlar om Vänsterpartiets to die for-politik, 2) man spelar med i en mediahets som inga progressiva krafter någonsin kan vilja gynna, oavsett vad som gäller i sakfrågan, och 3) man är med och maler ner ett partiledare som rimligen bara kan ersättas av någon från socialdemokratins högerfalang?

Det är så otroligt futtigt. Och naivt: nästa gång är det vår tur. Arbetarrörelsen har värderingar om jämlikhet och rättvisa, och det är hyckleriet som är bränslet i många av de här skandalerna, inte misstagen i sig. Vi kommer alltid att drabbas värre än borgarna. Det är lite naivt att tro att det enda svaret är att sluta göra fel.

Juholtdrevet

2011-10-13T09:58:00.000+02:00

Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?

I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.

Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.

Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.

Konstigt utspel mot Ilmar Reepalu

2011-10-08T09:20:00.004+02:00

Ilmar Reepalus förslag om återkallningsbara medborgarskap igår var förstås horribelt (och skulle kräva att 2:a kapitlet, 7:e paragrafen i Regeringsformen upphävdes). Förutom detta och allt allt annat, så bemöttes utspelet också ganska klumpigt av talespersoner för andra partier, inklusive Vänsterpartiets Christina Höj Larsen som menade att "Socialdemokraterna" kom med ett "populistiskt förslag som spelar rasismen i händerna" och att Reepalu "tar över" SD:s verklighetsbeskrivning.

Vad är det bästa sättet att få ett parti att börja försvara ett tokigt utspel från en enskild, lokal företrädare?

Att motståndarpartier kastar sig som hökar över den företrädaren och börjar råskälla.

Såväl Vänsterpartiet som andra partier hade möjlighet att ge den socialdemokratiska ledningen ett fönster att agera i genom att lugna sig lite med att anklaga "Socialdemokraterna" för att ligga bakom förslaget. Man borde till exempel ha noterat den kraftiga interna kritik som genast blossade upp. Sådan kritik kan lätt komma av sig om anklagelserna utifrån blir alltför hårda. Ingen vill sjunga med motståndaren.

Syftet med politiska uttalanden får inte bara vara att positionera sig, det måste också vara att - till exempel - påverka andra partier i rätt riktning. Det känns säkert jättebra för Höj Larsen att berätta hur dum i huvudet hon tycker Ilmar Reepalu är, men jag förväntar mig snarare att mina företrädare i riksdagen ska maximera vänsterpolitik. Om ett uttalande ens var nödvändigt - man kan verkligen ifrågasätta det - så borde det ha syftat till att bädda för ett avståndstagande från Juholt gällande det konkreta förslaget, inget annat. Nu gick det bra ändå till slut. Men inte tack vare Vänsterpartiet.

Är Martin Hansson en hora?

2011-09-27T15:51:00.001+02:00

Svensk fotbollspublik har en gigantisk hangup på domarna. I går ägnade till exempel större delen av Stockholms stadion en halvlek åt att ropa att Martin Hansson är en hora. (Ironiskt nog efter att något alibi intervjuats i paus om Djurgårdens arbete med "värdegrunden".)

Och ni vet hur det är: har publiken en gång känt sig illa behandlade av domaren, blir det vansinnesvrål efter varje kroppskontakt resten av matchen.

Visst, kalla Martin Hansson "hora". Det är inte vackert, men läktarkultur är sällan vackert, och okvädningsord är bara - ord.

Men är det särskilt roligt att titta på fotboll när man har all uppmärksamhet på matchfunktionärerna? När all ens energi går åt till att hitta, och reagera på, domarmissar? Jag menar inte alls att alternativet är den neutrale kulturjournalistens förnäma hängivenhet åt spelet med stort "s". Jag menar att även för den som är villig att dö för sin klubb måste det vara tråkigt att vara uppfylld med så mycket gråt och gnäll, och så lite passion.

För det är ju det de där apvrålen mot domaren är, decibeltalen till trots: gråt och gnäll. Domaren var dum, dum, dum och nu är det jättesynd om oss.

Publikens fixering vid domarna är mycket svensk - jag tror inte att den är lika stor i något annat land i Europa. Kanske handlar det om dåligt självförtroende, om 25:e-platsen på världsrankingen. Om Martin Hansson borde stekas i skärselden för att han blåser straff och utvisning med 40 minuter kvar att spela, då kan väl det bara bero på att matchen därmed anses körd? Om Djurgårdspubliken verkligen trott på sitt lag - verkligen trott på sitt lag - då hade inte domslutet varit skillnaden mellan liv och död.

Hänger Djurgårdens framgångar verkligen på en så skör tråd som ett eller två felbeslut av Martin Hansson? Då är det nog dags att börja bygga ett lag som håller för en genomsnittlig svensk domarinsats.

Och dessutom: hur kan man vara så in i helvete dum att man inte förstår att allt sånt där jämnar ut sig i längden?

Tottenham

2011-08-10T09:10:00.002+02:00

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.

Reinfeldt - skogsfolkens man

2011-07-08T10:49:00.003+02:00

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)

Lite strid skadar inte

2011-07-06T12:00:00.004+02:00

Jonas Sjöstedt är nu definitivt öppen med att han ställer upp som motkandidat till Lars Ohly på nästa Vänsterpartikongress. Ohly pressas också av intern kritik. Inte ens verkställande utskottet backar upp honom längre, enligt Flamman.

Sjöstedt är en bra kandidat. Ohly har ju också uppmuntrat utmanare.

Internt suras det säkert över att partiets program i Almedalen överskuggas av en ordförandestrid. Ansvaret för det är dock lika mycket Ohlys. Han har valt att stanna och slåss för sin post trots motstånd. Inget fel i det. Men att medieagendan då blir som den blir är förutsägbart.

På lång sikt behöver knappast någon vara orolig för att en fajt om ordförandeposten "skadar" partiet. Jag kan inte komma på något historiskt exempel på ett parti som fått obotliga skador av en ordförandestrid. Människor uppfattar nog sånt här som en del av den politiska verkligheten.

Den politiska enigheten i Vänsterpartiet är så god att en persondiskussion knappast kommer att föra ner deltagarna i några politiska skyttegravar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se vem som skulle hoppa ner i vilken skyttegrav tillsammans med vem.

En del tycker ändå att de här vändorna innebär att "personfrågorna" får för stort utrymme när vi borde diskutera politik.

Så låter det nästan alltid innan ett ordförandeval. I efterhand har samma personer som kritiserade personfokuset inga problem att understryka storheten hos en Sven Linderot eller en CH Hermansson.

Man måste heller inte alltid, som vore man Jan Myrdal, hitta grunden till alla problem i bondeståndets villkor i Habsburgska riket. Partiets problem idag är bara delvis strukturella och långsiktiga. Till lika stor del saggar vi på grund av en passiv ledning som inte - givet de strukturella problemen - lyckas lyfta partiet till sin dagspotential.

Det är riktigt att en partiledares personliga popularitet spelar en minimal roll för ett partis genomslag, enligt en lång tids data från statsvetarna i Göteborg. Men en partiledare kan fortfarande ha en politisk roll som är avgörande - först och främst förstås i hur han eller hon förmår att kommunicera partiets politik.

Lars Ohly har objektivt sett många förtjänster. Det var inte konstigt att han startade sin ordförandeperiod med massivt stöd inifrån. Men han är en förlorande partiledare. Det har ätit sig in i hans varumärke, och jag tror tyvärr inte att det går att reparera.

Man måste också ibland vara skoningslöst resultatorienterad och kunna säga: "Du har gjort ett bra jobb, men det ger inte resultat. Vi vet inte varför, men vi måste ge någon annan chansen."

Den kulturrevolutionen skulle jag för övrigt gärna se genomförd i hela partiet, även för anställd personal.

Och nej, otåligheten är inte något modernt påhitt. Det har inte förekommit i Vänsterpartiets historia sedan 1917 att någon ordförande lett partiet i två förlustval i rad. Förrän Lars Ohly.

Amnå vs Lindberg

2011-06-29T11:15:00.000+02:00

Mycket intressant för statsvetare och politiknördar just nu. Igår kom SOM-rapport nr 52 och svenska lärares attityd till kommunismens historia har behandlats i en ny avhandling. I går skrev också Erik Amnå med flera ett svar på DN Debatt angående ungas syn på demokrati. De menar att World Values Survey-undersökningen som presenterades på samma debatt sida av Staffan I Lindberg för några veckor sedan, har fel: unga svenskar är visst demokrater.

För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.

Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:

-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.

-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.

-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".

-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.

Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.

Dags för ledarskap i Vänsterpartiet

2011-06-23T12:27:00.002+02:00

Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.

Någon borde göra nåt. Men vad?

Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.

Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.

I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.

Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".

För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.

Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.

Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.

Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.

Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.

Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.

Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.

Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.

Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.

Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)

Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.

Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.

Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.

Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.

Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.

Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.

Envishet som lönat sig

2011-06-13T08:11:00.002+02:00

KDU:s avgångne ordförande Charlie Weimers berättade stolt i sitt avskedstal att förbundet gått från tveksamhet till att nu ”bekämpa” feminismen.

Attityden är talande. För tio år sedan utsågs KD till usla strateger som inte ville omfamna den nya feministvågen. Idag är öppen antifeminism vardagsmat – också aggressiv sådan, som när Nya Wermlands-Tidningens ledare den 19 maj hoppas att feminismen snart ska hamna på ”historiens skräphög” tillsammans med kommunism och rasbiologi. Dagens tonläge är KD:s belöning för att ha tagit sig igenom svår politisk motvind.

Allmän politisk läxa: det finns alltid strateger som tycker att man ska vara opportun. De får inte alltid rätt i slutändan.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 juni.)

Med andra medlemmar kan det gå!

2011-06-13T08:04:00.002+02:00

Mycket klokt har sagts efter samtliga vänsterns valnederlag på 2000-talet. Det har inte hindrat dem att upprepas. Men nu har eftervalsdebatten förts med ett allvar som känts större än tidigare.

Lars Ohlys olyckliga ögonblick av självgodhet på valnatten – att partiet ”gjort det bättre än någon någonsin hade kunnat kräva” – kostade honom en framtidskommission. Det blev nödvändigt för partiledningen att erkänna allvaret i fem förlorade val i rad. Kommissionens slutprodukt har nu upphöjts till strategidokument, att behandlas på kongressen 2012.

Kongressbehandlingen i sig väcker frågor. Det är rimligt att lyfta dit de politiska vägvalen. Men ska man rösta om huruvida partiets kommunikationsarbete ska bedrivas professionellt? Att till exempel politisk retorik måste handla om att ”beröra”, som kommissionen påpekar – det kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti.

Dokumentet i sig är bra. Det pekar på nödvändigheten av röda trådar, att välja rätt strider, att tala till väljarnas hjärtan, att inte rädas det populära, att hämta hem politiska segrar. Allting hade kunnat underbyggas bättre – fattiga tio sidor ger ingen tyngd åt arbetet – men kommissionen vågar utmana flera dåliga partitraditioner.

Fast en sådan tradition bevarar man: partiets eviga längtan efter andra medlemmar än dem det har. Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlemskader som ska förlösa partiet. Att bygga framgång med det parti man faktiskt har skulle också kunna vara en utgångspunkt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 26 maj.)

Historiskt s-lyft i opinionen

2011-06-10T08:59:00.003+02:00

SCB:s partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna, plus 5 procentenheter.

Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.

Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.

En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:

Moderaterna 1979.

Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.

Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.

Kristdemokraterna 1998.

Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.

En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.

Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.

Krig utan befäl

2011-04-30T17:28:00.005+02:00

Nato och rebellerna i Libyen säger blankt nej till att diskutera vapenvila med Khadaffi.

Det är svårt att bedöma allvaret i Khadaffis initiativ, men Nato har ett ansvar att ta vara på alla möjligheter till vapenvila, eftersom resolution 1973 kräver det: "demands the immediate establishment of a ceasefire".

Det ankommer icke på Nato att välja bort de delar av resolutionen som inte passar dem.

I realiteten är det just det man gör. Insatsen styrs inte längre av resolutionen, utan av artikeln som Obama, Cameron och Sarkozy skrev i Washington Post och andra världsledande tidningar (nej, inte Expressen) för två veckor sedan och där man slog fast att "[s]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations".

Därför säger man nej till vapenvila, trots att det kravet äger lika stor vikt som något annat i säkerhetsrådets resolution.

Sverige deltar numera i en insats som har fått eget liv. Som definitivt inte styrs av FN-resolutionen längre - jag gav andra exempel på hålen i den schweizerosten här. Det hedrar Håkan Juholt, Hans Linde och Miljöpartiet att de blivit skeptiska till detta vad gäller den svenska medverkan.

No more Mats Knutson

2011-04-30T09:36:00.004+02:00

Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.

Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?

SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.

Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.

Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.

Frys ut dem!

2011-04-28T18:14:00.002+02:00

Fotbollsvåldet diskuteras igen efter attacken mot en domare i måndags.

Ett första steg mot att minska problemen är att inse att huliganer faktiskt bryr sig om fotboll. Poängavdrag och utfrysning från klubben är effektivare än större polisiära resurser. Idag är inte klubbarna tydliga nog gentemot fansen. En klack kan bete sig hur som helst under en match – det tar bara till slutsignalen, så springer laget fram och tackar för stödet. Och efter en incident kan fördömandet från en klubbledning vara hård – men i högtidstalen har man ändå ”världens bästa fans”.

Mer långsinthet efterlyses faktiskt. De fredliga fansen får finna sig i att bli hopklumpade med våldsverkarna, eller till slut agera mot dem.

(Ledarstick publicerat i Flamman 28 april.)

Var är fredsivern?

2011-04-26T11:47:00.003+02:00

Vänsterpartiet har så smått börjat utveckla argumenten för sitt ställningstagande i Libyenfrågan (här och här, bland annat). Det är bra. Och nödvändigt för en partiledning som av allt att döma har att hantera en ganska skeptisk medlemskår.

Argumenten är dock inte särskilt bra.

Hans Linde skriver i Flamman 14 april att "ställningstagande[t] måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier". Det är en välkommen princip, eftersom försvaret för insatsen i stor utsträckning har handlat om scenariot om ett "blodbad" som hade inträffat om inte FN attackerat (den allseende, allvetade Urban Ahlins favoritargument). Även Vänsterpartiet hänvisar gärna till att insatsen nu bör fortsätta eftersom civila attackerades då. En tung krigföring av det här slaget måste givetvis kunna motiveras attack för attack, varje enskild dag, varje enskild timme.

Men om vi verkligen ska utgå från situationen på marken i Libyen idag, är det märkligt att Vänsterpartiet inte har noterat att:

-Det finns en rebellarmé, en väpnad opposition, i landet. Vänsterpartiet fortsätter att prata om "civilbefolkningen" och vill inte låtsas om att situationen i Libyen svårligen kan definieras som något annat än ett inbördeskrig. Vänsterpartiet gör en definition av konflikten som bara är till för att underlätta det egna ställningstagandet. Att Khadaffimotståndarna inte är civila understryks av att de tidigare vägrat diskutera vapenvila. Vilken civilbefolkning som "attackeras med stridsflyg" skulle säga nej till eldupphör? Att rebellerna själva har lärt sig att använda frasen "skydda civila" i alla officiella uttalanden lurar ingen.

-Ingen annan än de själva bryr sig om det snabbt gulnade papper som kallas FN-resolution 1973. Sarkozy, Cameron och Bildt har alla sagt att målet är att avsätta Khadaffi: "[S]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations", som de två förstnämnda skrev för två veckor sedan tillsammans med Obama, ironiskt nog redan dagen efter att Hans Linde skrev i Flamman att Vänsterpartiet var berett att ompröva sitt stöd "om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder". Ja, ledarna för anfallet tänker uppenbarligen fortsätta bomba även om det inte finns några civila att skydda längre. Är det riktningsförändring nog för Vänsterpartiet?

-De enskilda brotten mot resolutionen sedan länge är flagranta, och inte några "farhågor" (Linde). Kuwait ska skicka 177 miljoner dollar till rebellerna, och Sarkozy har uttalat sig positivt om att bryta mot FN-resolutionen på det viset. Vapen forslas in i landet med Natos goda minne. Militära rådgivare från Storbritannien, Frankrike och Italien är på väg. Nato attackerar libyska regeringstrupper i strid med rebellstyrkor även om striderna pågår långt från områden med mycket civilbefolkning, vilket en amerikansk general försvarade redan i anfallets inledning: "If they are moving on opposition forces ... yes, we will take them under attack". Om detta har inte Vänsterpartiet sagt någonting. Om man nu omhuldar den ursprungliga resolutionstexten, borde man inte försöka bedriva renhållningsarbete - bedriva opinion gentemot den svenska regeringen så att den försöker hålla insatsen på rätt köl? Vänsterpartiet vill väl att den insats de sagt ja till förblir den insats de sagt ja till?

(Det är just insikten om att Natoattackerna har andra mål än att bara skydda civila som fått vänsterbloggaren Jinge att nu kräva att Sverige drar sig ur insatsen. Det hedrar honom att han inte lägger någon prestige i att göra en helomvändning.)

Natoländernas ledare har snårat in sig i en argumentation som innebär att så länge Khadaffi sitter kvar så finns det ett hot mot civila. Det är ju riktigt. Alla despoter hotar civila i sina länder. Men de hot som kan användas för att motivera "krig för fred" från FN ligger - eller har åtminstone legat tidigare - på folkmordsnivå. Det nya prejudikatet kan i värsta fall ha öppnat för ett krig utan slut. För hur ska man kunna sluta kriga, om man med "skydda civila" menar att resolutionen är uppfylld först när man kan garantera att ingen i Libyen boende människa utsätts för regimens förtryck?

Det är en fråga som alla som försvarar resolution 1973 måste klura ut ett svar på.

Jag förstår att Vänsterpartiet inte har förmågan att ta fram egna fredsplaner för Libyen. Men - och låt mig påminna om att kravet på eldupphör är en lika bärande del av resolution 1973 som något annat - man skulle kunna spela en positiv roll genom att i alla fall uppmärksamma och stödja de initiativ till fred som tas, till exempel av Afrikanska unionen. Jag tror att många skulle kunna köpa Vänsterpartiets anslutning till FN-attacken om man samtidigt uppfattade ett desperat sökande efter politisk lösningar och en ivrig fredsvilja - något som borde vara naturligt för ett parti som i historien uppfattat sig som nära lierat med fredsrörelsen. Nu kommer noll sådana signaler.

Läs också till exempel Ryan McCarl och Aron Etzler (som i morgon debatterar Libyen i Stockholm).

Skitjobb

2011-04-21T10:04:00.001+02:00

Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.

Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.

Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.

Det är de andras blickar som är det värsta.

Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.

Och så vidare.

Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.

Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.

Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.

Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?

Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?

Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".

Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.

De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.

Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.

Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.

Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.

Det är inte så att "alla jobb behövs".

Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.

Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.

Grattis Margó!

2011-04-12T07:43:00.003+02:00

Dagens Susanne Wigforss-plakett* går till:

Margó Ingvardsson för det här inlägget.

*Plaketten går till perifer person med förvirrat budskap som utnyttjas av DN Debatt för att vara taskig mot något av arbetarrörelsens partier. Uppkallad efter Susanne Wigforss, som i valrörelsen 2006 hävdade att hennes farfar, Ernst Wigforss, skulle ha röstat på alliansen om han varit i livet.

Beskedsjukan

2011-04-02T11:52:00.002+02:00

Håkan Juholt gav för få konkreta besked på kongressen. Det är alla politiska journalister överens om.

Men ”besked” i deras värld är aldrig besked om inriktning eller samhällsvision. ”Besked” betyder alltid ja eller nej till färdigförpackad dagspolitik. På så vis sviker journalisterna väljarnas begär efter mer visioner i debatten, trots att de själva gärna ser något ädelt i sin eviga jakt på besked. Det blir också ett sätt att göra ideologier irrelevanta – som om ett idétal inte i förlängningen hade betydelse för konkreta politiska steg. Det har de alltid. Även om Mats Knutson inte hör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

Ropen skalla - daghem åt alla

2011-04-02T11:32:00.003+02:00

Den perfekta politiska frågan att driva för vänstern, finns den?

Kanske nu. Kommunals rapport ”Alla andra hämtar tidigt” visar att dåliga öppettider på dagis är ett hinder för många att jobba heltid. Ett projekt i miljonprogramsklass för dagis skulle alltså ge fler arbetade timmar i samhället, vara ett offensivt välfärdsprojekt att ställa i kontrast till torftiga skattesänkningar, gynna alla och därmed bygga länken mellan arbetare och mellanskikt, vara ett kollektivt svar på livspusselproblemen för stressade storstadsbor men vara lika angeläget på landsbygden.

Och alla gillar barn.

Kan man önska sig mer?

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej

2011-04-01T09:59:00.000+02:00

Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.

Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.

Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:

"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."

Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.

Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.

Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?

Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?

(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)

Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.

Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:

"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."

Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)

Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.

Vad säger S och V om Libyen?

2011-03-21T06:59:00.005+01:00

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en hel del svar att ge idag om utvecklingen av FN-attacken mot Libyen.

Anser Vänsterpartiet att det som pågår fortfarande inte är en militär intervention?

När Socialdemokraterna tog ställning för en flygförbudszon den 15 mars nämndes Arabförbundets stöd som det som gav politisk legitimitet åt en sådan. När nu Arabförbundet drar tillbaka sitt stöd för det sätt som flygförbudszonen upprättats, vad innebär det för Socialdemokraterna?

Delar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utrikesministerns uppfattning att målet för operationen är att Khadaffi ska avlägsnas från makten - i strid med FN-resolutionen? Står partierna bakom attacker riktade direkt mot Khadaffi?

Anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom den amerikanske flottamiralen Gortney, att en flygförbudszon innebär att slå till mot den libyska armén när den attackerar "opposition forces"?

Det finns lika många tolkningar av uppdraget från FN:s säkerhetsråd som det finns deltagande länder. Från att bara "skydda civila" till att störta Khadaffi. Exakt vilket uppdrag anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att FN:s säkerhetsråd har gett?

Dags att tala ur skägget!

Det sköna ljudet av missiler - eller?

2011-03-20T08:33:00.003+01:00

Missilerna regnar ner över Tripoli och på ett och annat yrvaket håll förstår man nu att en "flygförbudszon" inte innebär att placera ut trafikskyltar i luftrummet. Observera dock att detta enligt Vänsterpartiets linje inte är en militär intervention. Kanske är det därför tystnaden från partiet är så påtaglig - ingenting ovanligt har ju hänt.

Afrikanska Unionen - vars stöd först var ett villkor för attacken men som sedan sidsteppades när de tyckte fel - kräver dock ett omedelbart eld upphör.

Motiveringarna från den svenska vänstern för att stödja angreppet på Libyen når inga intellektuella höjder. "Stoppa galningen" verkar räcka för de flesta. På andra sidan Atlanten, i The Nation, finns i alla fall en radikal ledarredaktion som resonerar om saken. Mycket klokt sägs där om att "flygförbudszoner" har ett dåligt track record, drar uppmärksamheten från andra åtgärder och att FN-resolutionen är så öppet formulerad att det liknar en "open-ended declaration of war".

Jag tycker samma sak som i förrgår. Många människors syn på hur konflikter ska lösas har idag ett alldeles för högt ingångsvärde för "förtryck" och ett alldeles för lågt ingångsvärde för "krig". Det senare är också dödligt och smutsigt - ändå verkar vi se det som ett kliniskt och ofarligt sätt att råda bot på det förra. I ett historiskt perspektiv är det synsättet extremt.

Fel med FN-attack mot Libyen

2011-03-18T09:09:00.005+01:00

FN:s säkerhetsråd beslöt om ett militärt angrepp mot Libyen i natt - i svensk diskussion ofta kallat "flygförbudszon". Ekot gör en sorts parodi på PR-journalistik genom att prata om "ingrepp" och "insats".

Sällan har så många mumlat i skägget som i diskussionen om flygförbudszon. The bottom line är att en flygförbudszon innebär ett militärt angrepp i luften, mot flygstridskrafter och luftvärn på marken. Libyens territoriella integritet kränks, det är "mycket svårt" att undvika civila dödsoffer enligt militärstrategiske experten Stefan Ring, upproret komprometteras och vi får ytterligare en spik i kistan för folkrätten.

Nej, man kan inte ha synen att allt som FN gör är i enlighet med folkrätten. Folkrätten bygger på principer. Även FN:s säkerhetsråd kan agera i strid mot dessa principer.

Det finns ett självändamål i nationers självbestämmande. Om det inte finns en principiell tröskel mot att ingripa militärt i främmande länder, kommer världen att bli en mycket, mycket farligare plats att vistas på.

Avsaknaden av en sådan principiell tröskel kommer framför allt att utnyttjas av skurkstater och samvetslösa autokrater.

Att tala om en tröskel innebär också att man i extrema fall klättrar över den tröskeln. Rwanda brukar dyka upp som exempel. Men i jämförelse med Rwanda är antalet civila dödsoffer små (vilket bland annat konstateras i den här Fokusartikeln). Och Khaddafi angriper så vitt jag kan se inte civila, utan beväpnade upprorsmän. De är åtminstone inte civila i någon som helst folksrättslig mening.

Därför blir en flygförbudszon också, som Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle konstaterade, "to take part in a civil war".

Självklart ligger alla mina sympatier hos de libyska upprorsmakarna, men det måste vara deras eget uppror, med skarpt men fredligt stöd från utlandet.

Att vänstern så beredvilligt stöder en flygförbudszon är sorgligt, och beror i bästa fall på att man liksom Vänsterpartiets Hans Linde inbillat sig att det finns en distinktion mellan en flygförbudszon och "militär intervention", i värsta fall på att man är lika stora offer som alla andra för tankeparadigmet om humanitär imperialism - att gränser mellan stater inte har något värde alls när människoliv är i fara.

Det är en princip som är livsfarlig, eftersom den inte bara kommer att tillämpas av goda krafter. Militära interventioner är också nästan alltid i sig dömda att ta destruktiva vändningar, hur mycket man än har motiverat dem med att skydda oskyldiga kvinnor och barn. Det vill säga: det finns ett effektivitetsproblem likaväl som ett principiellt problem.

Man förstod att det var här vi skulle hamna när Expressen jämförde Khadaffi med Hitler på en förstasida för några veckor sedan. Efter den dödskyssen är det bara att invänta Natobomberna.

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

2010-11-14T18:21:00.005+01:00

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.

Ryck upp er!

2010-11-09T22:28:00.000+01:00

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"

Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.

Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.

Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.

Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.

Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.

Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?

Arkelsten räddas av metajournalistiken

2010-10-29T14:59:00.000+02:00

Medierna överträffar för närvarande sig själva när det gäller metajournalistik i Arkelsten-affären. Inga självklara frågor ställs, som till exempel:

Har du blivit mutad?

Lyckades Shell påverka dig under resan?

Kommer du att kunna kritisera Shell nu?

Hur ska du kunna fatta balanserade beslut i miljö- och klimatfrågor?

Varför tror du att Shell bjuder in politiker på sådana här resor?

Istället ställs bara frågor om Moderaternas PR-bekymmer: agerade hon inte fel med tanke på den bild bjudresan skulle skapa? Som om Shellresan inte hade varit något problem om den inte blivit känd, helt enkelt.

Det här är till exempel ett urval av Aktuellts (28/10) och DN:s (idag) frågor till Arkelsten (något förkortade):

"Förstod du inte själv hur det skulle komma att uppfattas?"

"Tycker du att det är märkligt att det ifrågasätts?"

"Hur trovärdig tycker du själv att du låter i ljuset av det vi vet?"

"Förstod du inte att det skulle komma att tolkas på det här sättet?"

"Borde du inte ha tänkt en extra gång innan du accepterade att bli bjuden av dem?"

"Har du någon anledning att ompröva din inställning så här i efterhand?"

Jag menar, vad är detta för skräpjournalistik? Om man frågar om hon ångrar hur det uppfattades, kan man förstås lika gärna fråga om hon ångrar att hon inte höll resan hemlig. Det är ju samma fråga! Sweet jesus, det här lär man sig ju på första lektionen i krishantering på företag: vi erkänner inget fel, men vi säger att vi "beklagar om det har uppfattats som". "Vi är ledsna om folk har fått bilden att...". Det vill säga: vi har inte gjort något fel - det är i själva verket ni i allmänheten som inte har klarat av att se hur det egentligen ligger till.

Företagen beklagar alltså i själva verket ingenting annat än att vi är lite tröga i huvudet.

När Aktuelltprogramledaren frågar Sofia Arkelsten om hon inte förstod "hur det skulle komma att uppfattas", är det alltså ingenting annat än att gå med öppna armar rakt i famnen på Moderaternas kommunikationsavdelning. Det är ju den frågan de vill ha! Inget är ju lättare än att be om ursäkt för hur något "uppfattades".

Man tar sig särskilt för pannan i den här affären, eftersom det finns ovedersägliga bevis för att Arkelsten lydigt uppfyllt sin del av avtalet och talat väl om Shell. Inte bara i riksdagen, utan framför allt - och särskilt skamlöst - på sin blogg, som Alliansfritt Sverige visat.

För politiska rörelser som ägnar sig åt skandaler och rackartyg är alltså metajournalistiken underbar. Det är en annan sak när man ska kommunicera ett ärligt politiskt budskap offensivt. Hur får man genomslag i en valrörelse som handlar om valrörelsen? Det är en av frågorna som jag tänker fundera på till 2014.

10 punkter för ett bättre (V)

2010-10-26T22:35:00.002+02:00

En "genomgripande strategi" som sträcker sig längre än till nästa val, önskar sig partistyrelsen av Vänsterpartiets nytillsatta framtidskommission. Kul med ett förutsättningslöst grepp, och klokt att partistyrelsen och de centrala funktionärerna släpper ifrån sig kontrollen över det inledande idéflödet (alla kommissionens ledamöter är outsiders, vad jag vet).

Jag nappar förstås på inbjudan att delta med synpunkter och har knåpat ihop mina 10 viktigaste förnyelsepunkter för partiet. Uppdraget till kommissionen verkar ganska brett, så punkterna spänner över både politik, intern kultur, vägval och kommunikation.

1. Utveckla systemkritiken
Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns ett seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var ju fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger!

Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler TV-soffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av "vad var det vi sa"-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.)

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig "politisk" kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske - dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation
När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit.

Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partikansliet i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället.

En sådan flexibel organisation betyder inte att man enbart måste bedriva någon slags dag-för-dag-reaktiv "kommentarpolitik". Även kommunikatörer/projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera - inte kunna mest om sitt ämne.

Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än typ 2 av 365 dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare.

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna
Jag vet att V-ledningen redan är medveten om den katastrofala nedgången de senaste valen när det gäller hur många väljare som kan ange minst en profilfråga för Vänsterpartiet (i SCB:s mätningar). Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Vi måste hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta ("skolbiblioteken" snarare än "välfärden") och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter - det är faktiskt inte alltid nödvändigt att ha alla smarta lösningar så länge folk känner att "just det, precis det där är jävligt irriterande".

Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga?

De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Frågan "jaha, vad ska vi hitta på nu då?" behöver aldrig ställas på medlemsmötena. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom ny, djup kunskap som byggs på över tid. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås - partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt.

Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska "lyfta" frågor, "höras mer" i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att typ "komma ut i Vietnamfrågan", utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK som arbetarfamiljernas bästa vän, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet
Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara snarare än hur det är. Vänsterpartiet har ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma.

Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer är briljant utformade ända fram till genomförandefasen på lokal nivå.

Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande.

Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen mm. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg - och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.)

Att faktiskt se organisationen för vad den är handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare! (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter?

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna
Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio ungdomsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men inte nå ända fram. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken.

I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: "Bra - men nu satsar vi ännu högre!" Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till.

Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att nå mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna.

Man måste också notera att man vunnit. Många skulle inte se en seger om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Lär av Vänsterpartiet Trollhättan: SAAB-överlevnaden en seger för regeringen? Hell no. (Jag skriver mer om vänsterns underutvecklade sätt att hantera segrar här.)

6. Inventera talangerna
Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? Var är listorna på grafiska designers som partikansliet kan ringa för att få feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite, eftersom vi frågar alldeles för sällan vad folk sysslar med och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst.

Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt.

Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet tillåta att en sådan lysande skribent, debattör och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (För tillfället bortser vi från vad Ali Esbati själv vill: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) Locka, pocka, skapa en ny tjänst, mixtra med en gammal, betala honom via Cajmanöarna, vad som helst - bara se till att knyta upp honom i partiarbete. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5,6-procentsparti som inte anpassar sig till sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen
Statsvetaren Katarina Barrling karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som "seminariepartiet". Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra - den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till.

Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss o s v. Att ha rätt är bara början - politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden, med nä nu jävlar-nerven och det är fan inte rätt att-cellerna. Men sättet som vänsterfolk generellt tar sig an opinionsbildning gör att man ibland tänker sig att de föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.)

Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för V ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt - till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar dessutom illa med att stå för extremt populära förslag.

(Jag vet inget parti som är så dåligt på att drämma opinionsundersökningar i huvudet på motståndare. Kan alla, snälla, försöka glömma sina lektioner i argumentationsanalys från gymnasiet? Det är ett bra argument att alla andra tycker som vi.)

Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. När rödgröna överenskommelser ska försvaras är det alltid Vänsterpartiet som är till dumhet lojala medan MP och S glatt berättar vad de egentligen hade gjort om de fått bestämma själva.

Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik inte om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när S är vänster
Jag har skrivit tidigare att stödet för V i historien för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När S gjort högersvängar har det varit lockande för V att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när S åter svängt vänster.

Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som S-kritiker och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är "vänster".

Det säger sig självt att det måste handlar om systemkritik och antikapitalism. Utan det har vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser.

Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer "utopier" eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår "berättelse"
Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten för att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP - man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig?

Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta "full demokrati"? Är det fördelningspolitiskt? Är det det formella ägandet? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter?

Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten.

En "berättelse" handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag?

En "berättelse" bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått 3 sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga - "lägre skatter" (till och med Bo Lundgren) eller "fler i jobb" (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna
Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta - majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? Det finns någonting i Göran Hägglunds retorik kring den skötsamme arbetaren som både är sympatiskt och vägvinnande.

Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring "utanförskapet"? Vi tar ställning för de arbetslösa - problemet är bara att "de arbetslösa" inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som "bidragstagare". På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen.

Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det - bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och graffiti och plankning på tunnelbanan är typ okej och man ska varken åka bil eller flyga. Hedervärda ställningstaganden - men vi måste begripa att de kräver ett urstarkt grundbudskap om trygghet och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet för att få folk att överse med annat. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?

Vänstern och 4,6 miljoner

2010-10-15T15:25:00.003+02:00

Det dignar av bra valanalyser nu, som hos Daniel Suhonen, Morgan Johansson, Jonas Thunberg, Aron Etzler och Anne-Marie Lindgren.

Sossarnas valutvärderingsgrupp skapar förhoppningsvis ännu fler, liksom Vänsterpartiets framtidskommission. (Även om namnet oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera "framtiden". Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?)

Det dyker upp många dåliga valanalyser också. Sådana som utgår från att förlorarna bara gjorde dåliga saker, och att vinnarna bara gjorde bra saker. Sådana som utgår från att alla misstag var avgörande, och därför relevanta att dra upp. Sådana som inte kan se att val ibland vinns av någon, inte bara förloras av de andra - d v s inte krediterar Moderaterna tillräckligt mycket. Sådana som placerar grundorsaken till valförlusten någonstans i tid kring Metallstrejken 1945 eller åtminstone vid Sture Eskilssons berömda propaganda-PM 1971, trots att arbetarrörelsen vann tre val i rad 1994-2002. Sådana som slentrianmässigt efterlyser mer vänsterpolitik, trots att man då lämnat valanalysens område (tro mig: högerliberala socialdemokratiska partier har vunnit många val - de måste bara manövrera annorlunda än ett klart vänsteralternativ). Sådana som radar upp nackdelarna med att kliva ur sängen på morgonen utan att med ett ord nämna fördelarna: visst, det rödgröna samarbetet var inte bra för socialdemokraterna - men det hade varit fullständigt otänkbart att inte ha ett rödgrönt samarbete.

Nåja.

Innan man diskuterar varför det gick åt fanders, kanske man också bör säga att det i stor utsträckning var en framgångsrik valrörelse för de rödgröna. Alliansen tvingades backa om skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer (minns Göran Hägglund i SVT), som vanligt hamnade diskussionen om vinst i välfärden i att högern tvingades lova mer "kontroll" och "begränsningar", Fredrik Reinfeldt släppte utanförskapsbegreppet när han erkände att varje arbetslös person inte är långtidsarbetslös. Och valet handlade - om man ska tro SVT:s vallokalsundersökning, SCB kommer inte med sin första rapport förrän i november - om relevanta frågor: vi hindrade högern från att etablera ett "Tobleroneval". Andelen som angav att partiledaren hade betydelse för röstningen ökade bara marginellt: istället hamnade välfärd och jobb i fokus.

En valrörelse där motståndaren tvingas ta nya, defensiva positioner i flera frågor är förstås inte en helt igenom förlorad valrörelse.

Det finns däremot en lärdom att göra: när motståndaren backar, måste man ha en strategi för hur man agerar. Göran Hägglunds löfte om att radera ut skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare ledde till - ingenting. Resultatet blev snarare att han desarmerade frågan, än att de rödgröna fullföljde attacken och räknade hem segern.

Efter denna positiva parentes: bara mörker.

På lång sikt beror alla valresultat på förändringar i verkligheten - så långt har personer som Ulf Bjereld rätt i sin "långa" analys.

Men avindustrialiseringen var redan ett faktum när Socialdemokraterna vann tre val i rad och satt vid makten 1994-2006. Det var med lägre stöd, visst - men det berodde ju främst på en maktförskjutning inom arbetarrörelsen, där Vänsterpartiet ökade relativt S. Faktum är att det sammanlagda stödet för det röda blocket (årets val ej medräknat) bara var 3 procentenheter lägre på 90- och 00-talet (c:a 46%) än på 70- och 80-talet (c:a 49%). En så marginell skillnad kräver inga "stora" förklaringar. V har blivit ett naturligt alternativ till S efter att den sovjetiska ryggsäcken försvann efter "1989". Ska man diskutera faktorer som industrisamhälle, individualisering, det nya oberoendet av offentlig välfärd, så måste det röda blocket åtminstone analyseras tillsammans.

Visst, det finns elaka tendenser i samhället, men det finns också ganska smarta svar från arbetarrörelsen. Ta till exempel hur inkomstklyftorna ökar parallellt med privata alternativ inom alla välfärdsområden, vilket gör att de som drar ifrån ekonomiskt blir mindre och mindre beroende av välfärdsstaten. Socialdemokratins medelklasskontrakt börjar spricka i fundamentet. Detta pareras ibland oskickligt med förslag om avdrag för hushållsnära tjänster eller mer valfrihet. Men det hanteras också klokt ibland, med en strid om taken i socialförsäkringarna eller med Mona Sahlins starka retorik i årets valrörelse kring hur mycket alla löntagare tjänar på jämlikhet och offentlig organiserad välfärd.

Frågan är alltså inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar är vi dåliga på att hantera?

På kortare sikt beror valresultat också på politik.

Att inga stora reformer ställs mot varandra gynnar naturligtvis en sittande regering. (Om Socialdemokraterna även tidigare saknat egna stora reformer har de nästan alltid kunnat förlita sig på att Moderaterna drog fram en stor negativ reform - ett gigantiskt skattesänkningspaket.) Det innebär en förskjutning mot de "löpande" frågorna - framför allt jobben, som Moderaterna på något sätt har lyckats lyfta från att bara vara ett "arbetslöshetsproblem" till något ideologiskt, som bygger identiteter. Efter Schlingmanns PR-knådning har "jobben" slutat att vara en sakfråga och blivit ett helt värderingspaket: krav, optimism, att göra rätt för sig, alla bidrar. Jag var ganska säker på att sossarnas strategi att försöka prata mer jobb än regeringen inte skulle funka - efter att ha misslyckats att återställa den fulla sysselsättningen på 90-talet finns inget förtroendekapital att ta av. Men det är tveksamt om ens mitt eget recept - att prata verklighetens arbetslöshet och verkliga åtgärder - skulle ha hjälpt. Moderaterna lyckades i år dessutom ge jobbpolitiken en mjukare sida, uttryckt bland annat i valrörelsens bästa print och tevereklam: "En av många anledningar till att fler ska ha ett jobb"-serien. Enligt SVT:s vallokalsundersökning ökade Moderaterna i gruppen arbetslösa, samtidigt som Vänsterpartiet minskade - i en situation med ökad massarbetslöshet! Se där, i koncentrat, vänsterns totala haveri och högerns exempellösa succé.

I jobbpolitiken finns också två helt olika tilltal, som jag är övertygad om spelar roll. Moderaterna pratar om värdet av att ha ett jobb, Socialdemokraterna om värdet av att ha a-kassa. Den negativa utgångspunkten kritiserades redan i 2006 års officiella SAP-valutvärdering, men det lät inte radikalt annorlunda i år. Både V och S måste dessutom någon gång anpassa kommunikationen till det faktum att majoriteten av svenska löntagare inte är utförsäkrade, arbetslösa, utstötta, nedbrutna eller sjuka. Vi har 4,6 miljoner kärnfriska och hyggligt avlönade löntagare i det här landet - hur tjänar de på vänsterpolitik? De vet förmodligen inte, eftersom vi envisas med att tilltala de 450 000 sjukskrivna eller de 350 000 arbetslösa. Moderaternas jobbpolitik görs relevant för alla. Vi pratar om de drabbade, fastän det är just vår uppgift att inte dela upp de förtryckta på det sättet. Vi kritiserar tvåtredjedelssamhället som analys - men tar retorisk strid för "tredjedelen" hela tiden. Och om vi någon gång talar om lönearbetare, slår vi knut på oss själva för att undvika att prata om männen. Stödet bland LO-medlemmar för S och V är en katastrof - det kanske inte skadar att försöka inkludera dem i en berättelse om vart man vill med samhället? Varje exempel på en lönearbetare kanske inte måste vara en undersköterska? Lågvattenmärket nåddes under industrikrisen med sina tiotusentals varsel: då pratade vänsterpartister om att krisen framför allt skulle drabba kvinnor, eftersom varslen på sikt skulle underminera offentliga sektorn!

Friska, vita män - som i stor utsträckning själva kom helskinnade ur de senaste fyra åren - måste helt enkelt också bli kittlade politiskt för att rösta S eller V.

För just Vänsterpartiet var förutsättningarna inför valet inte dåliga. Det organiserade samarbetet – syftande till regeringssamverkan – med Socialdemokraterna var en historisk framgång i sig, som rimligen borde ha öppnat dörrarna till breda LO- och TCO-grupper. Att partiet i praktiken gick till val på de rödgröna kompromisserna innebar också att man fick driva mer allmänna och ofarliga välfärdsfrågor än vanligt. Man slapp vara vänsterpartiet, mer eller mindre. Lars Ohly har aldrig varit bättre och väljarkommunikationen låg i alla fall över det egna genomsnittet.

Trots det: femte förlustvalet i rad, sämsta resultatet sedan 1991.

Problemet i stort är att Vänsterpartiets livsluft länge varit att utgöra vänsteropposition mot Socialdemokraterna. 90-talets succétillväxt byggde på hård kritik mot Göran Perssons budgetsanering tillsammans med Centerpartiet. Men det var inget recept för stabil framgång. När S så gjorde en mjuk vänstersväng under 2000-talet – både i regeringsställning och i opposition – har behovet av Vänsterpartiet minskat. Kort sagt: V-dilemmat är att det som ger kortsiktig framgång – att försvara en klassisk välfärdspolitik – också är snabbt förlorat. Långsiktig framgång måste bygga på ett eget politiskt projekt, som är genuint vänsterpartistiskt.

Med det menar jag inte att ett sådant projekt behöver vara utopiskt, ultravänster eller kräva hundra miljarder i skattehöjningar. Bara att det inte enkelt kan tas över av Socialdemokraterna.

Ett av problemet för Vänsterpartiet de senaste tjugo åren har varit att det saknats tålamod för att bygga en sådan egen modern identitet.

Något för framtidskommissionen att sätta tänderna i, kanske.

Karin Hübinette

2010-10-06T15:35:00.003+02:00

Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.

Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.

I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.

Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.

Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.

Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.

Man baxnar faktiskt:

-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?

-Äsch, alla har väl åsikter.

Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?

Man skulle istället kunna tänka så här:

Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?

Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.

Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.

Ska vi ta Ove Rainer i repris också?

2010-09-16T17:08:00.000+02:00

En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?

Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?

Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."

Ska man skratta eller gråta?

Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?

Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.

Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".

Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.

Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.

Anders Knape är (M), inte SKL

2010-09-14T13:01:00.012+02:00

De rödgröna försöker in i det sista etablera en bild där skattesänkningar står mot välfärd. De poängterar att många välfärdsjobb har försvunnit under alliansens år vid makten och vill ta igen det genom 12 miljarder mer till kommuner och landsting.

Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.

Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.

DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.

Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:

"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."

Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.

Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.

Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:

"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"

Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.

Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!

Duktiga invandrare

2010-09-14T12:29:00.001+02:00

Den gamle folkpartisten Anders Johnson försöker få till ett argument mot Sverigedemokraterna på DN Debatt genom att räkna upp namnen på tio invandrare som gett Sverige "värdefulla impulser" och berikat vår kultur. Minsann - "rader av välkända svenska företag har skapats av invandrare". Det låter som en uppsats jag skrev på mellanstadiet.

Problemet med ett sådant argument är att SD inte skulle förneka att det funnits tio invandrare som gett Sverige värdefulla impulser, åtminstone inte i diskussioner med väljare. I program och pamfletter säger de, om man faktiskt läser vad som står, att invandring visst kan få förekomma - bara inte i så stor omfattning. I principprogrammet:

"[Den nationalistiska] principen omöjliggör inte invandring. Däremot måste invandringen hållas på en sådan nivå att den inte i grunden förändrar befolkningssammansättningen på så vis att etniska enklaver uppstår."

Det skolfrökenpräktiga argumentet att invandrare "berikar" Sverige är helt enkelt ganska värdelöst. Rasister har aldrig haft problem med att acceptera enstaka, skötsamma, assimilerade invandrare - Sverigedemokraterna har ju en del på sina listor till och med. Det är "de andra", massan, det är fel på.

Sverigedemokratiska väljare röstar inte på SD för att de inte känner till att Astrid Lindgrens böcker har illustrerats av en balt - orsaken är snarare att de inte direkt ser några blivande barnbokillustratörer framför sig när teve sänder från dagens fattiga förorter, bara stenkastande muslimer på socialbidrag. Menar Anders Johnson att de då ska tänka: "ja, ja, det ser illa ut, men någon av dem kan vara en ny Ilon Wikland"? (Helt analogt med att "svenska" sociala problem knappast upplevs som mindre angelägna bara för att det finns framgångsrika "svenskar"!)

Opinionsvinsten med att försvara framgångsrika invandrare ("titta vad de har åstadkommit!") måste ligga mycket nära noll; det är de trasiga, arbetslösa, bråkiga invandrarna som måste försvaras - de som inte åstadkommit en bråkdel av det som förekommer i Anders Johnsons framgångsexposé.

Försvaret handlar förstås om avetnifiering. Man får inte socialbidrag för att man är invandrare - man får det för att man är arbetslös. Man blir inte tokreligiös för att man är invandrare - man blir det för att man behöver gemenskap och förklaringar av världen. Man kastar inte sten för att man är invandrare - man gör det för att man vill få respekt på åtminstone något enda jävla sätt. Man pratar inte ens bruten svenska för att man är invandrarungdom - man gör det för att det är så man pratar där tunnelbanan tar slut.

Men problemet är ju att när vänstern försöker förklara problem och elände med klass och sociala klyftor, rycker tidningar som Anders Johnsons Dagens Nyheter (där han var chefredaktör för några år sedan) ut och förklarar att det inte finns något klassamhälle, kallar arbetarklassområden för "förorter", ordnar in sociala problem under rubriken "integration" o s v. Med marxismen begraven är etnicitet 2000-talets enda återstående förklaringsfaktor. Sedan kan man ställa spaden åt sidan och skriva förnumstiga debattartiklar om att Georg Riedel kom från Tjeckoslovakien och ändå skrev väldigt fin musik.

(Inom parentes: Anders Johnsons sätt att berätta om några enstaka duktiga invandrare framstår inte bara som tondövt, utan också lite farligt. Nog har vi råd att vara utan ett par företagsledare, en bokförläggare och en kompositör - ganska perifera funktioner, trots allt. Det är nog klokt att också framhålla hur många muttrar som dragits åt och hur många ton berg som sprängts bort av invandrade personer i det här landet. Hur själva den välståndsskapande motorn hade hackat utan till exempel arbetskraftsinvandringen från Jugoslavien och Grekland under efterkrigstiden. Men så skriver väl inte en folkpartist.)

Som vanligt är det inte Jimmie Åkesson som debatten ska föras med - det är med Sverigedemokraternas potentiella väljare. Alla goda argument måste utgå från vad de väljarna faktiskt känner och tycker sig uppleva, och sedan förklara varför SD har de sämsta lösningarna. Anders Johnson utgår bara från sin egen inåtvända förnumstighet.

Mats Odells hårda nypor

2010-09-12T07:33:00.003+02:00

I spåren av HQ Banks miljardförluster kan man, som Svenska Dagbladets näringslivskolumnist häromveckan, kalla "trading"-avdelningarna på bankerna för "potentiella terrorceller som det är dags att stänga ned".

Eller så kan man göra som finansmarknadsminister Mats Odell, som i en chatt med Norrköpings Tidningars läsare i fredags krävde "ett samtal om värdegrund".

Har vi råd att låta kristet flum styra finansmarknadspolitiken i fyra år till?

SD är inga vågmästare

2010-09-11T10:45:00.003+02:00

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.

En bröstpump är liten, ojämställdheten stor

2010-09-07T13:13:00.008+02:00

I bröstpumpens kölvatten måste man ändå påpeka att även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund uppmuntrar kvinnor att "avbryta amningen" efter halva tiden. Regeringens jämställdhetsbonus faller ju ut med sitt maxbelopp om man delar exakt lika.

Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.

Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.

För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.

Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.

Jobb, jobb, jobb

2010-09-07T11:58:00.003+02:00

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Bara en kul grej

2010-09-07T11:18:00.003+02:00

Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.

Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.

Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.

Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!

Björklund endast 156 år fel

2010-09-05T07:17:00.002+02:00

Jan Björklund, utfrågad i Nerikes Allehanda om varför det är rätt att strunta i folkomröstningen om kärnkraft 1980:

-Idag känner vi till växthuseffekten, det gjorde vi inte 1980.

Wikipedia:

"Fenomenet beskrevs först i ett arbete av den franske vetenskapsmannen Joseph Fourier år 1824."

Arbetslösheten finns

2010-09-04T21:41:00.005+02:00

Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i SVT illustrerade bland annat hur olika det kan låta innan och efter en mandatperiod. Till godbitarna hörde att Reinfeldt plötsligt underkände hela utanförskapsbegreppet, när han sa:

Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]

Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.

Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)

Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:

Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]

Citat från förra valrörelsen:

"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)

Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.

Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]

(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)

Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.

(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)

Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.

(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)

Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]

(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)

Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.

Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.

Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.

Moderaterna är ingen statlig myndighet

2010-09-02T08:25:00.005+02:00

Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.

Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.

Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.

Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?

"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.

Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?

Konsekvens-mani

2010-09-01T18:04:00.005+02:00

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.

Det var väl inte hela sanningen?

2010-09-01T13:12:00.007+02:00

OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.

Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.

Minsann.

När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).

Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.

All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!

Medborgare Nyström får en dålig idé

2010-07-13T10:31:00.005+02:00

En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.

Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.

Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.

Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.

Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.

Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.

Sabuni super kål

2010-07-11T10:55:00.005+02:00

Borgerliga politiker brukar inte gilla när rasister kallas "högerextremister".

-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!

Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.

Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:

"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."

Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:

"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."

Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.

Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

"Lika illa"?

När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.

"Lika illa"?

Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.

Världens rödaste medelklass

2010-07-09T14:22:00.003+02:00

Ytterligare ett ord om detta med socialdemokraterna och medelklassen. Ingen har påstått att de skulle vara oviktiga att vinna. Frågan är hur de vinns. Den svenska medelklassen har antagligen varit världens rödaste medelklass. Socialdemokraterna har aldrig varit annat än största eller näst största parti bland de rikaste 15 procenten. De har alltid (sedan SCB:s statistisk startade i valet 1960) varit största parti i percentilen 65-85, liksom i percentilen 35-65. Sedan 1964 har det bara hänt vid två riksdagsval att (S) och (V) haft mindre än 40 procent bland TCO-anslutna. Och hör och häpna: detta trots att arbetarrörelsens partier varken hade RUT-avdrag eller vårdval på programmet förr i tiden!

Världens rödaste medelklass har blivit just världens rödaste medelklass eftersom de har gynnats av den förda politiken. Den "klassallians" man brukar prata om har inte varit något kommunikationstrick för att lura med medelklassen (hade det varit så, hade knappast medelklassen fortsatt att rösta vänster, folk är inte dumma). Man har fört löntagarpolitik, utifrån idén att alla lönearbetande har överlappande intressen. Det är de intressena som har lyfts fram av SAP – inte medelklassens snäva, privatekonomiska intressen. Man har, till skillnad från dagens idéer om att de måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar, vädjat till medelinkomsttagarnas bästa sidor. Daniel Suhonen skrev bra om det i Aftonbladet i går.

Med en sådan politik slipper man välja mellan att mobilisera "kärnväljarna" (arbetarklassen) och vinna medelklassen. Socialdemokraterna ska självklart göra båda samtidigt. All tidigare framgång byggde på att de gjorde båda samtidigt. Grunden är en bred löntagarpolitik med tydlig vänsterprofil. Kommunikativt skulle det bland annat betyda att bete sig mindre som ett intresseparti för sjuka, arbetslösa och diskriminerade, och mycket mer inkluderande gentemot den kärnfriske, skötsamme arbetaren i småstadsvillan. Det skulle också betyda mycket mer av det Mona Sahlin lyfte fram i sitt Almedalstal: hur de flesta löntagare går plus på skattebetalning och välfärdsutnyttjande.

En parentes:

Sveriges politiska journalister och liberala tyckare skänker en bisarr touch åt hela diskussionen. I vanliga fall sägs det inte finnas någon arbetarklass längre: alla är medelklass. Men när Socialdemokraterna ska få goda råd om hur de ska vinna denna medelklass - som nyss alla tillhörde - förvandlas den plötsligt till en liten välbärgad grupp storstadsbor med mycket specifika höginkomsttagarintressen. Slutsats: om klassanalysen behöver vändas på huvudet för att fungera som redskap för att vrida s-politiken åt höger - då gör etablissemanget gärna det.

Slut parentes.

Sossarna har de senaste 10-20 åren varit inne i en riktigt ond cirkel: systemskiftesvalet 1991 och de stora samhällsprojektens slut efter Berlinmurens fall fick partiet att helt tappa självförtroendet vad gäller den egna politikens slagkraft hos medelklassen. Nu skulle de vinnas med en moderniserad socialdemokrati, som bejakade entreprenörsskap och valfrihet! Men det gick dåligt, populariteten dalade. Slutsatsen: Medelklassen är inte nöjd med vår högervridning - vi måste ännu längre åt höger! Populariteten dalade ännu mer. Samma slutsats. Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak. Om man ändå inte får vänsterpolitik, varför inte rösta på ett parti som har en charmigare partiledare/verkar mer engagerat i skolfrågor/tar min rädsla för brottslighet på allvar - kort sagt, som är attraktivt på ett annat plan än den ekonomiska politik där alla är överens?

Det finns avslutningsvis en punkt som saknas i Suhonens Aftonbladet-artikel. I grund och botten har medelklassen röstat rött i Sverige eftersom den haft konkreta intressen av välfärdsbygget, men den har också röstat rött eftersom den trott på idén. Socialdemokratin är en idéburen rörelse. Hade den inte varit det, hade allting stannat vid en ganska begränsad - inte oviktig, men begränsad - kamp för löner och isolerade krav på sociala reformer. Vem var Olof Palme, om inte en överklasslyngel med allt annat än löntagarintressen som drabbades i 150 km/timmen av en idé? Statsvetenskaplig forskning visar att människor röstar ideologiskt, utifrån vilken politik de tror skapar ett gott samhälle. I den mån "plånboksfrågor" spelar roll, tittar man på allas plånböcker, inte enbart den egna. Arbetarrörelsens partier - både (V) och (S), alltså - måste våga tro på att människor faktiskt funderar på vad som är bäst för de flesta. Oavsett om partierna argumenterar fel (smala privatekonomiska intressen) eller rätt (gemensamma löntagarintressen) , riskerar det att framstå som lite torftigt för många som framför allt träffar sitt val utifrån ett patos om vad de tycker är rätt och fel.

Grilla pengar inte folkligt

2010-07-08T21:32:00.008+02:00

Bränna upp 100 000 kr för att uppmärksamma ett politiskt budskap? Rätt eller fel, har folk frågat sig. Men det är lika intressant att fråga sig om det är effektiv politisk PR eller inte.

Enda sättet att avgöra om aktionen var bra eller dålig för Feministiskt initiativ är förstås genom att fråga väljarna (nej, inte genom att räkna upp hur många internationella medier som rapporterade - så länge inte Feministiskt initiativs syfte var att skaffa exportmarknader). Innan det finns ett sådant svar från väljarna kan vi bara gissa. Min gissning är att den knappast gav något positivt netto - det vill säga ganska dåligt använda 100 000.

Aktionen ville uppmärksamma lönegapet mellan män och kvinnor. Men 93 procent av svenskarna känner redan till och tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att minska det gapet, enligt Novus från i mars i år. (Naturligtvis delvis tack vare långvarigt och ihärdigt opinionsarbete från Gudrun Schyman och andra feminister.)

Det var alltså länge sedan det fanns ett behov av att upplysa om hur verkligheten ser ut, eller ens vinna sympatier för att det krävs en ändring. Vad det gäller är snarare att samla stöd för de egna metoderna för att nå målet. Där är oenigheten stor. Gudrun skulle ha grillat en attraktiv lösning, inte ett välkänt problem.

En bra politisk aktion måste internalisera budskapet i aktionen. När en ukrainsk parlamentskandidat för ett tag sedan drev en levande fårhjord genom centrala Kiev som en del av sin kampanj, väckte det uppmärksamhet i sig, men det var också en bild av hur han som oberoende kandidat skulle komma in och jaga den inkompetenta, bräkande flock som styrde landet. Gudrun Schymans aktion uppnådde bara chockverkan - det var egentligen fullständigt egalt om hon eldade pengar eller klädde av sig naken - inte någon smart, fyndig bild av det egna budskapet.

Bilden hon skapade genom att bränna upp den summa som män ligger före kvinnor väcker istället förvirring: ska gapet minskas enbart genom att män går ner i lön tills de kommer ner till kvinnors nivå? Är det så att säga försprånget, snarare än eftersläpningen, som är problemet?

I så fall ska nog Feministiskt initiativ fundera ett varv till. Mäns löneförsprång är mer komplicerat än att manliga arbetsgivare sitter och delar med sig broderligt till sina manliga arbetstagare, skrockande åt att de lyckats hålla kvinnorna utanför. Tvärtom är den stora majoriteten mäns löner hårt arbetade för, och frampressade i tuffa fackliga förhandlingar. Mäns inkomstförsprång finns inte bara i lätt föraktade direktörskretsar, utan också bland vanliga löntagare. Vill Feministiskt initiativ fullständigt distansera sig från den fackliga rörelsen - inklusive dess jämställdhetsivrare - ska de fortsätta betrakta svenska män som överbetalda. Klokare vore att betrakta kvinnor som underbetalda.

Förutom detta diffusa bildspråk finns det två andra stora problem med aktionen:

1) För de allra flesta svenskar är det svårt att få mer än några enstaka hundralappar över i slutet av månaden. En tredjedel av alla vuxna svenskar har inga reserver alls. Vem som helst som ens tänker tanken att futta eld på pengar måste för den gruppen framstå som tillhörande en utomjordisk ras.

2) Underskatta inte svenska väljare: de tar sitt röstande seriöst och röstar på riktiga partier. Jonglering med dvärgar och eldning med pengar är roligt om det ska invigas ett nytt Galne Gunnar, men om ett politiskt parti använder samma metoder riskerar det att avfärdas som desperat och larvigt. Feministiskt initiativ behöver inte använda ett mognare tonläge så länge de bara vill marknadsföra en idé, en utomparlamentarisk grupp, en fråga; men nu pratar vi ju faktiskt om ett parti som söker riksdagsmandat.

Genom hela aktionen anar man att Feministiskt initiativ tror att det räcker att samla rösterna från alla landets performanceartister och genusvetare (inget ont om dem, jag lovar) för att vinna valet. I själva verket måste man vinna en besvärande stor del vanligt folk i vanliga yrken i vanliga små städer. Så länge Gudrun Schyman bedrev sitt feministiska arbete inom Vänsterpartiet fick hon automatisk löntagarcred och trovärdighet i sociala frågor som gjorde feminismen trovärdig. Med feminismen som "enfrågefråga" - och utan den där löntagarcredden - lyckas hon mycket sämre.

Vad kostar det?

2010-07-06T08:26:00.006+02:00

Den här bibliska visionen om att lejon ska sova bredvid lamm - är den verkligen finansierad fullt ut?

Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?

I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?

Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.

Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.

Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?

Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.

Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.

Vuvuzelan har peakat

2010-06-18T08:33:00.006+02:00

Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.

"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."

Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.

Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.

Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)

Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.

Från smal till massa på 24 timmar.

Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"

En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.

Ingen Aftonbladetlinje i sjukförsäkringen

2010-06-10T08:02:00.007+02:00

"Sara var dödssjuk i svininfluensa - får inte sjukpenning" - Aftonbladets rubrik på det senaste fallet av hård bedömning från Försäkringskassan.

Men när hon var dödssjuk fick hon sjukpenning. Ingen regering kommer någonsin att tillåta några regler som innebär att man kan bli sjukskriven på grundval av vad som har varit. Det är bara nuläget som är relevant. Har Sara tillräcklig arbetsförmåga för att försörja sig själv idag?

Kvällstidningsartiklarna handlar till 3/4 om hur sjuk Sara har varit - illustrerat med hemska bilder från när hon låg nersövd på sjukhus. Inget av detta är relevant. Den sista fjärdedelen handlar om hur hon faktiskt mår idag: hon går med rullator, kan bara sitta uppe korta stunder och har smärtor i magen. Det låter verkligen som om hon borde få längre tid på sig att rehabilitera sig. Det kan man komma fram till genom att hålla sig till hennes faktiska situation idag. Eller hur tänkte Aftonbladet - skulle fotot på en nedsövd Sara med slangar i munnen ha spelat roll hos Försäkringskassan?

Den värsta sortens sjukpenningspopulism börjar stå mig upp i halsen.

Det är dessutom ett politiskt problem när vissa rödgröna politiker, bloggare och opinionsbildare knyter an till kvällstidningsjournalistiken och förespeglar att det skulle bli några ändringar av de mest grundläggande elementen i försäkringen: en objektiv bedömning av arbetsförmåga i nuläget. Det kommer inte att hända.

Objektiv - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att nekas sjukskrivning mot sin vilja.

Arbetsförmåga - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att bedömas utifrån sin arbetsförmåga, inte primärt utifrån vad de eventuellt inte kan göra, vad de har för besvär eller hur dåligt de mår.

Nuläget - d v s sjukförsäkringen kommer aldrig att omfatta personer med arbetsförmåga, hur sjuka de än varit tidigare.

Detta framgår med all önskvärd tydlighet i de rödgrönas överenskommelse om en ny sjukförsäkring. Där framgår också att det finns gott om återstående angreppspunkter mot allianspolitiken även om man inte ställer upp på Aftonbladetlinjen (d v s att människor själva ska avgöra om de känner sig eller har känt sig så sjuka att de borde ha sjukersättning).

Gärna hård opposition - men helst inte i strid med vad man själv går till val på. Folk riskerar att bli så besvikna då.

Får invandrare socialbidrag?

2010-06-08T10:46:00.005+02:00

Får invandrare socialbidrag?

Nej, den som inte kan försörja sig själv får socialbidrag.

Men när regeringen uttalar sig om motprestationer för att få socialbidrag är det inte kommunministern som uttalar sig. Det är inte socialministern. Det är inte arbetsmarknadsministern. Det är - tadaaa! - integrationsminister Sabuni.

Kan den medvetna etnifieringen av sociala problem göras tydligare?

Ride the hype, rödgröna: jämlikhet!

2010-06-04T11:11:00.016+02:00

Det börjar lukta katastrof för sossarna - och därmed för hela rödgröna blocket. Inte för Demoskopmätningen i sig, utan för att det går nedåt samtidigt som vi fortfarande inte sett den där visionen och det där huvudbudskapet som kampanjgeneral Krogvig pratar om. Och om den finns – (S) kanske, hemska tanke, hävdar att det är sloganen ”möjligheternas land” som är visionen – så är det hög tid att den konkretiseras och börjar nötas in. Socialdemokraterna vet mycket väl att de aldrig tar några röster de fyra sista veckorna – i alla fall inte sedan SCB började mäta ”spurtvinster” 1956. Det är nu som valet måste vinnas.

Väljarrörelserna under valrörelsens slutskede är överhuvudtaget små. För samtliga partier handlar det normalt om 0-1 procentenhets förändring. Myten om den avgörande slutspurten bygger på att fler och fler byter parti mellan valen (sant, men man byter tidigare än i augusti-september) och att fler och fler uppger att de bestämmer sig sent (sant, men till slut bestämmer sig de allra flesta för att rösta som tidigare - det känns bara inte så trendigt att erkänna att man är "vaneröstare"). Naturligtvis underhålls myten också av massmedier som vill locka läsare och tittare till bevakningen av ett spännande och ovisst val.

Hur vinner man ett val? Allting handlar om att urskilja en ton, ett stämningsstråk i opinionen och bygga ett budskap kring den, ett budskap som får folk att känna att ”just så är det”. Det behöver inte vara en vision, det kan lika gärna vara ett upplevt problem – (M) vann 2006 års val framför allt på att etablera ett problem: ”utanförskapet”. Till detta kopplades ett antal förslag.

Från de rödgröna kommer nu massor med förslag, men ingen stark, enhetlig berättelse om vad som är problemet som förslagen ska lösa. Ingen tankefigur, ingen röd tråd. Mandatperioden har ägnats åt punktkritik - detta är fel, detta är fel, detta är fel. Man har fuskat med helhetsbilden, och därför känns det plötsligt som om det varken finns någon alternativ problembild eller någon attraktiv motvision.

Det är emellertid uppenbart att socialdemokraterna kommer att satsa hårt på sysselsättningen ("jobbkongressen" 2009 o s v).

Gott så, men någon måste visa Thomas Östros partiledningens utvärdering av valrörelsen 2006, där man konstaterar att partiet inte hade tillräckligt offensiva sysselsättningsförslag. Man pratade - säger man själva i efterhand - för lite om jobbskapande och för mycket om a-kassan, vilket gjorde att Moderaterna framstod som offensiva och Socialdemokraterna som defensiva och uppgivna. Ändå stod Östros i vårens budgetdebatt (15 april) och sa att en av huvudfrågorna i valet

”... är arbetslösheten. Sverige har nu den högsta arbetslösheten på tolv år enligt Konjunkturinstitutet ... Den borgerliga regeringens svar är att nya jobb skapas bäst om man hotar sjuka och arbetslösa med sönderslagen hushållsekonomi. Vi i de rödgröna partierna är tydliga: Ökade klyftor skapar inga nya jobb.”

Det vill säga en exakt upprepning av förlorarlinjen från 2006: ”Hur vi får fler jobb? Ja, inte genom att sänka a-kassan i alla fall.” Man prioriterar att berätta vad som inte skapar jobb. Det var också den soundbite som Östros fick med i TV-nyheterna samma kväll.

Det är inte så att det saknas jordnära jobbskapande åtgärder i de rödgrönas politik. Det finns bland annat förslag om sänkt skatt för småföretag, nya järnvägsspår och ökat bostadsbyggande. Jag tror på att strunta i diskussionen om huruvida arbetslösheten är regeringens eller finanskrisens fel, och snarare köra en nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-attityd i stil med ”Vi är inte intresserade av diskussioner om vems fel det är. Vi ser bara att det är en massa människor som längtar efter att ha ett jobb att gå till. Vi tänker skapa jobb genom nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Ska vi säga det igen? OK: Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag.”

(Inom parentes sagt: efter valet 2006 läste jag en insändare i Svenska Dagbladet som satte fingret på en svaghet i hela vänsterns retorik. När vi pratar om vettiga villkor för arbetslösa, säger högern ”vad då arbetslösa – vi ska se till att folk har jobb”. När vi pratar om rätten att gå komvux, säger högern ”vad då komvux – vi ska se till att alla klarar skolan första gången”. Känslan som insändarskribenten hade var helt enkelt att vänstern förutsätter att människor ska misslyckas, varpå politikens uppgift är att stötta och trösta. Högern däremot tror på människors förmåga. Att högern bortser från att det de facto – hur stark tron än är – kommer att finnas arbetslösa och folk som inte klarar slutbetyget, är förstås skrattretande, men det finns ändå någonting att ta till sig från den där insändaren. Någonting om att skicka offensiva och defensiva signaler.)

Så visst kan Socialdemokraterna – om Östros till slut tar sig tid att läsa valutvärderingen - nå ut med en offensiv jobbpolitik. Det är centralt. Men det är ingenting som definierar ett vänsterprojekt från ett högerprojekt. Alla partier pratar jobb, med samma hetta. (S) kan peka på borgarnas dåliga ”track record” och få folk att lita mer på en handfast lista med samhälleliga investeringar än på skattesänkningar med vaga effekter – men är det någonting som får det att glöda i hjärtat på vanliga människor?

En vänster utan ett socialt patos är en dålig vänster. 2010 borde bli det stora jämlikhetsvalet.

Svenska väljare vill att det ska glöda till i hjärtat. ”Partiet har en bra politisk ideologi” har alltid varit det vanligaste svaret, när väljarna tillfrågas av SCB om hur de i allmänhet plockar ut ett favoritparti.

Man kan inte vinna ett val på sakfrågor. Det är de underliggande höger- och vänstervindarna som avgör. Inte sedan 1991 hade så få identifierat sig som ”vänster” som i 2006 års val – till yttermera visso den näst lägsta siffran sedan 1968 då mätningarna startade. Och aldrig har så många identifierat sig som ”höger” sedan 1968 – t o m fler (46%) än vid 1991 års val (44%).

Läs det här stycket från de rödgrönas gemensamma budgetmotion:

Vi rödgröna partier vill se ökad sysselsättning och fler jobb. Vi vill skapa fler möjligheter för alla att förverkliga livsdrömmar och ambitioner. Vi vill ha en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. Vi är övertygade om att ett bättre Sverige är möjligt. Vår främsta prioritet är kampen för fler jobb – inte minst för unga. Fler jobb är nyckeln till individens frihet, gemensamt välstånd, delaktighet och starka offentliga finanser. Fler jobb är en förutsättning för ekonomisk återhämtning och en bättre framtid för alla som lever i Sverige.

Ingenting i detta skulle en borgerlig regering tveka att skriva under på. Som tur var fanns det faktiskt ytterligare en mening i stycket: Vi vill ha ett jämlikt och jämställt samhälle. Det enda som antyder ett alternativt projekt. I vilken annan valrörelse har vänstern någonsin kunnat prata jämlikhet och känna att vi gör något trendigt? Tack vare boksuccén ”Jämlikhetsanden” är det plötsligt ett politiskt pop-begrepp. Det vore tjänstefel att inte göra det till den stora valfrågan. Fattigdomen ökar, antalet socialbidragstagare ökar. Det är inte svårt att konkretisera problemet. Och två av tre svenskar tycker att klyftor är ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem i samhället, enligt LO-rapporten ”Väljarnas syn på ökande klyftor” från 2010. 75% tycker att politikerna ska jobba för att minska klyftorna. De rödgröna borde ställa upp världens mest ambitiösa jämlikhetslöfte! Wanja Lundby Wedin är redan med på båten.

Det är dessutom politisk hemmaplan. I Novus majundersökning om väljarnas bild av blockens kännetecken och starkaste frågor är de rödgrönas starkaste kännetecken att de ”står på de svagas sida”. Det är samtidigt alliansens svagaste gren. Rödgröna får också högt på ”står för rättvisa” och ”står för trygghet”. ”Ökade klasskillnader” är en den samhällsförändring som flest förknippar alliansen med, medan det är den samhällsförändring som förknippas minst med de rödgröna.

Att ha den bästa jobbpolitiken är nödvändigt men inte tillräckligt. Ett starkt jämlikhetstema skulle ha fördelen att kunna mobilisera kärngrupper och potentiella röstskolkare. Tyvärr brukar Bo Krogvig upprepa att ”val vinns i mitten”, trots att nästan hela skillnaden mellan blocken i 2006 års val utgjordes av de 100 000 röster som (M) fick från väljare som inte röstat alls 2002. Lägger man till förstagångsrösterna innebär det att Moderaterna inte behövde ta en enda röst från något annat parti för att få bilda regering. Det som ofta beskrivits som en trianguleringssuccé (”det nya arbetarpartiet”) kan lika gärna beskrivas som en ren mobiliseringsseger.

Och gudarna ska veta att Socialdemokraterna måste entusiasmera sina kärngrupper. Opinionstrenden – snabba opinionsvinster i början av mandatperioden för att sedan succesivt tappa – finns lika tydligt bland LO-anslutna, om man tittar på SCB:s partisympatiundersökning. Där har (S) förlorat 10 procentenheter sedan november 2007. Glöm den jävla mitten - se till att socialdemokrater röstar socialdemokratiskt istället!

I förra valet var det rekordmånga väljare som inte kunde ange någon profilfråga för (S), och det blev också ett rekorddåligt valresultat. En profilfråga behöver inte vara konkret – det kan lika gärna bara vara ordet ”jämlikhet” upprepat till vansinne. Men jämlikhetsparollen passar bra ihop med de potentiellt vinnande sakfrågor som (S) och de rödgröna borde lyfta fram. Rätten till heltid, en reparerad sjukförsäkring. Och framför allt: pensionärsskatten. Skillnaden skulle ha kunnat göras tydligare med starkare löften, men okej: det finns fortfarande en grundläggande skillnad. De rödgröna tycker att det är viktigt att avskaffa skillnaden i beskattning. Alliansen tycker att det är viktigt att skillnaden finns kvar. Därmed är Sverige det enda land som beskattar pensionärer hårdare än yrkesverksamma, vilket ökar inkomstklyftorna, förespeglar att pension är något annat än uppskjuten lön och dessutom saknar effekt på sysselsättningen.

Snacka om en fråga där man kan vinna mitten! Tjuvlyssna på två pensionärer som möts utanför ICA var som helst i Sverige, och du kommer att höra en oresonlig ilska över den ojämlika beskattningen. Långt in bland borgerliga väljare.

Här finns röster att vinna, båda med utgångspunkt i att var fjärde väljare är över 60 år och att (S) gått från 46% bland 60-64-åringar i november 2007 till bara 38% i november 2009 (den senaste partisympatiundersökningen). Tappet är ungefär lika stort i de andra äldregrupperna: t ex från 50% till 41% i gruppen över 75 år.

Behöver det tilläggas att detta är en fråga där man kan få kraftigt eldunderstöd från PRO? De har redan organiserat en folkrörelse i tidernas största medieskugga, med 225 000 namnunderskrifter och stora demonstrationer. Partierna älskar att gå hem hos förstagångväljare - det ger en aura av fräschhet och modernitet - men vad hjälpte det sossarna i förra valet? Våga spela pensionärskortet!

Behandla Sverigedemokraterna som alla andra partier

2010-05-27T16:02:00.008+02:00

Tidningen Vi kommer inte att skriva om Sverigedemokraterna "framöver", ett beslut som skapat en aning debatt och kommenterats bland annat av Vassa Eggen. Det publicistiska beslutet är bisarrt: inte ens om Jimmy Åkesson streakar på prinsessbröllopet, gör ett oväntat inhopp som radarpartner till Didier Drogba i fotbolls-VM och toppar det med att bränna ner Visby under Almedalsveckan kommer alltså Vi att vara intresserade? Jag har aldrig hört talas om en redaktör som på förhand bundit upp sig så reservationslöst - möjligen hittar man något motsvarande i socialdemokratiska partipressens ihjältigande av kommunister på 30- och 40-talet.

Nu tror jag i och för sig att Anneli Rogeman egentligen resonerar klokare än hon tar sig utrymme att förklara.

Sverigedemokraterna har i förhållande till sin storlek och sitt inflytande fått sjukligt stor uppmärksamhet de senaste åren. Medierna har en kärleksaffär med Sverigedemokraterna som är lätt att begripa: de har en enkel och kontroversiell agenda, tycks växa, tycks moderniseras, hotar att bli vågmästare - och dessutom finns det ett helt eget drama i hur partier och media ska förhålla sig till dem. Ska medierna behandla dem som alla andra? Svaret - som Vi, antar jag, reagerar mot - har hittills varit: ja, vi ska behandla dem som alla andra partier. Och så har man liksom glömt att SD inte sitter i riksdagen och inte ens varit särskilt nära att komma in. Det rimliga vore att behandla dem som alla andra partier utanför riksdagen: snålt som satan.

Men det kan man komma fram till genom löpande publicistiska beslut, inte genom en högtidlig bannbulla vars enda effekt är att Sverigedemokraterna kan påstå att de stoppas på förhand, genom en censurkomplott. På det sättet har Vi-redaktionen gjort fel.

Samma sak gäller egentligen de politiska partiernas inställning till debatt med SD: lägg av med alla särskilda principer - bemöt dem om ni stöter på dem, men ge dem inte uppmärksamhet genom att bjuda in dem. Det vill säga: bemöt dem på exakt samma sätt som ni bemöter vilket annat marginaliserat gäng som helst. Det är otänkbart att ni skulle vägra att svara på en fråga från Svensk Israelinformation på ett torgmöte. Det är lika otänkbart att ni skulle erbjuda dem att ha ett gemensamt torgmöte. Politiska partier har ingen skyldighet att uppmärksamma andra politiska partier. Aldrig någonsin. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra - det är en blodig tävling, för guds skull. Har alltid varit. Stora partier har alltid osynliggjort små partier tills dessa försvunnit eller lyckats etablera sig. Att "ta debatten" behöver inte betyda att man accepterar att ställa sig en TV-studio med Jimmy Åkesson, eftersom debatten ju i alla politiska sammanhang förs genom att föra ut politik. Det kan man göra på hundra andra sätt än att munhuggas i Aktuellt. Att "ta debatten" har tyärr också blivit liktydigt med att diskutera den Sverigedemokratiska problembilden, på deras planhalva. Det är det som gör att det klokaste slagordet som finns just nu är Ali Esbatis: vi måste "våga låta bli att ta debatten".

Ett problem i diskussionen om bemötandet av Sverigedemokraterna har varit att de som säger att man ska "behandla dem som andra partier" (vare sig det handlar om journalistisk eller debatt) i praktiken tycks mena att de ska behandlas som om de var ett väldigt relevant 25 procentsparti. Det jag menar är alltså snarare: behandla dem som exakt det lilla 2,9-procentsparti utanför riksdagen som de är.

Däremot ska Sverigedemokraternas väljare behandlas med stor respekt. Många gånger tycks det som om Mona Sahlin försöker övertyga Jimmy Åkesson om att han har fel. Men det är med hans väljare och potentiella sympatisörer som samtalet i praktiken förs - vanliga svenskar vars verklighetsbild man måste förstå och ta på allvar för att kunna påverka den. (Som med all annan politisk påverkan.) Det är därför högern borde förbjudas att diskutera med SD: ofta slutar det med någon slags välkammad, nyliberal mobbning av Sverigedemokraternas EU-motstånd, okunskap eller bristande respekt för riksdagens budgetregler. Man ger sig på Sverigedemokraternas vanlighet och folklighet istället för att attackera deras rasistiska problembild. Jimmy Åkesson skrattar hela vägen till valurnorna.

Och, slutligen: Sverigedemokraternas tyngsta draghjälp från medierna handlar inte om hur de framställs som parti. Det handlar om hur medierna i all annan rapportering gynnar Sverigedemokraternas agenda genom att etnifiera allting som överhuvudtaget kan etnifieras, "problematisera" islam, låta mörkhyade definiera "invandraren", aldrig tolka motsättningar i klasstermer och så vidare. I det perspektivet är inte det viktiga om Jimmy Åkesson står i en TV-studio en gång i halvåret eller inte.

Ohly hamnar helt rätt om Vilks

2010-05-20T13:01:00.009+02:00

Enligt den moderna liberalismen får man absolut inte tänka två tankar samtidigt - åtminstone inte som Sydsvenskan uttolkar den. Man kan alltså inte tycka att Lars Vilks är en idiot, men tillerkänna honom rätten att vara en idiot. Detta (enda rimliga) synsätt ska nu Lars Ohly hängas ut för. Dumma Ohly fattar inte att en politikers enda uppgift är att med stort allvar upprepa att vi inte accepterar några hot mot yttrandefriheten. (Vilket ju redan står i grundlagen.) Trots att konsten är en del av samhället och därmed självklart också politisk, får en politiker inte - tycks det, i fallet Vilks - på något sätt kommentera konst på något annat sätt än att - den ska få utövas.

Självklart gäller dock helt andra regler för folkpartister (tro aldrig något annat), som när borgarrådet i Stockholm Birgitta Rydell 2002 beordrade stängning av en konstutställning med graffiti med motiveringar som att utställarna var "kriminella", att grafitti inte var konst mm. Eller som när Lena Adelsohn Liljeroth (förvisso moderat) i media kallar ett examensarbete från Konstfack "konstnärligt förkastligt".

Då var det minsann inte lika viktigt att "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet", den pseudoliberala dumstrut som Mona Sahlin med flera nu glatt tagit på sig.

Yttrandefrihetsfrågan är ju redan avgjord: lagen är skriven och upprätthålls med tillgängliga resurser. Det enda som återstår är att diskutera allt annat än yttrandefriheten.

Politiker får recensera konst. Det är till och med nödvändigt att politiker recenserar konst när den riktar sig mot en utsatt religiös minoritet, utan andra syften än att håna. Konst som sparkar nedåt. Det är nytt - den reaktionära konsten i historien har snarare heroiserat sina egna än förvridit anletena på de förhatliga - och det nästan kräver politisk reflektion. Att de liberala ledarredaktionerna går i max-spinn just nu måste ha ett direkt samband med att Vilks senaste framträdande i Uppsala tydligare än någonsin tidigare visade hur sorgligt tomt på innehåll hans konstnärsgärning är. Det enda som återstår är en provokation som han maniskt driver vidare i ett desperat sökande efter bekräftelse på att han inte ska få göra det han gör.

Yttrandefriheten hotas inte av kritik mot det man har sagt. Den kritiken är någon annans yttrandefrihet, och en del av ett öppet samhälle. "Rätten" att måla rondellhundar är inte "rätten" att slippa öronbedövande skäll från kritiker. Och vi får nog tillerkänna de folkvalda privilegiet att tycka till utan att i det se ett latent hot om förbudslagstiftning. Det är ett lite sorgligt debattklimat när de som uttalar sig om Vilks faktiskt känner sig tvungna att lägga till ett "...men jag tycker förstås att han har full rätt att...". Hallå - kan vi inte bara förutsätta det tills någon föreslår något annat?

En kryddning av hela den senast uppblossade Vilks-affären är en intressant liberal självmotsägelse: I diskussionen om Nationell Idags presstöd låg, enligt flera liberala tyckare, det demokratiska värdet inte i det formella - allas lika rätt till stöd för tryckning av tidningar - utan i innehållet, vad man uttryckte. Bra för demokratin är när demokratiska åsikter sprids. När det gäller Vilks hävdar samma liberaler (DN:s kulturchef Björn Wiman är ett exempel) tvärtom att det demokratiska värdet ensidigt finns i det formella - rätten, principen - innehållet ska inte ens diskuteras.

Men man får väl laga efter läge som liberal intellektuell.

Soft on crime

2010-04-29T07:24:00.011+02:00

Trianguleringens tid är väl förbi i svensk politik: socialdemokraterna pratar om att valet är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller (även om Ilija "Vi tycker själva idén med Vårdvalet är bra" Batljan gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna mellan vänster och höger i Stockholms landstingspolitik).

Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.

För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:

"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."

Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.

Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.

Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.

Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?

Högerns brist på liberaler - presstödsdebatten fortsätter

2010-04-23T11:20:00.007+02:00

Man kan urskilja olika typer av negativa reaktioner på beslutet att ge Nationell idag presstöd som jag skrev om tidigare idag: 1) presstödshatarna som vill använda händelsen som en förevändning att skrota hela skiten, 2) de självbelåtna folkpartisterna som inte "gillar rasism" och inte förstår problemet med att börja med statlig sållning av åsikter samt 3) de välmenande vänsterdebattörerna som tycker att staten visst kan dra en gräns.

Lena Adelsohn Liljeroth (någonstans mellan kategori 1 och 2) uppfinner ett nytt motiv bakom presstödssystem för att berättiga att hon nu vill "diskutera det":

"Man talar om att presstödet ska handla om att stärka demokratiska grundvärderingar."

Gör man?

Man har nog snarare talat om att fri press, och åsiktsmångfald, i sig är bra i en demokrati. Inte att varje enskilt läsalster ska vara uppbyggligt och uppmuntra sunda värderingar.

DN:s kulturchef Björn Wiman visar att han kan rimma på mångfald-enfald (han är ju kulturchef) och ställer upp med ett förslag på ett ännu snävare spann av lagom behagliga åsikter inom statsunderstödd press: man får inte ha en krönika av någon som inte tror att förintelsen ägt rum.

Precis som Per Svensson igår är Wiman uppenbarligen en gammal presstödshatare som tar tillfället i akt att försöka få ut barnet med badvattnet: presstödet "fungerar som livlina åt allt annat än fattiga internationella mediekoncerner". Jo, tjena. Taktiken är att alltid prata om Svenska Dagbladet - aldrig ett ord om att presstödets verkliga insats är att det breddar det offentliga samtalet åt vänster. 10-20 socialdemokratiska och socialistiska nyhetstidningar skulle försvinna över en natt utan presstöd. Ni kan väl blogga istället, säger presstödshatarna. Varför sitter ni själva och trycker papperstidningar då, undrar man.

Tråkigast är att en vänsterdebattör som Nisha Besara på Dagens Arena tycker att "det inte går att behandla dessa ideologier som vilka andra röster som helst i ett demokratiskt samhälle". Trots de hårda orden verkar det inte som om Besara tycker att Nationell idag ska förbjudas, eller dess ansvarige utgivare ställas till svars för något. Rasism ska alltså fortsätta vara lagligt, men "våra skattepengar" (denna härligt trånga vinkel på ett samhällsproblem) ska bara kunna gå till en snävare ram av åsikter än de som vi accepterar i andra sammanhang - till exempel inte till "bisarra konspirationsteorier". Total åsiktsfrihet i teorin - gärna ett politiskt urval i de sammanhang som har någon praktisk betydelse.

Det är förslagsställarnas plikt att nu bland annat förklara hur den politiska läsningen av de presstödssökande tidningarna ska gå till; hur man ska definiera en konspirationsteori eller hur många man måste anse ha dött under andra världskriget för att definieras som förintelseförnekare. Rasister ställer ju sällan upp med klockrena uttalanden om rasöverlägsenhet nu för tiden - rasismen finns ju i idéerna om etniciteters olikheter och svårigheter att leva tillsammans, i avståndtaganden från sedvänjor och kulturyttringar. Det är lika mycket rasism när våra stora morgontidningar skriver inför VM i fotboll om de afrikanska lagens lekfullhet men brist på organisation. Skulle Nationell idag vara den första svenska presstödstidningen som sprider rasism? Det händer garanterat varje vecka - fråga Quick Response. "Rasism" hoppar inte direkt upp ur tidningen och slår i cymbaler - den är nästan alltid mer subtil än så. I slutet av dagen är därför också det praktiskt möjliga ett gott argument för att dra gränsen för vad man får tycka på exakt samma ställe som vi gör i grundlagen.

De riktigt liberalerna - i positiv bemärkelse - finns idag långt till vänster: Svensson skriver här, Åsa Linderborg skriver här.