Låt oss anta att Jenny Nordberg inte bara var ute efter att sätta dit svenska feminister genom att kalla dem inkonsekventa.
Låt oss samtidigt förlåta den samlade tyckarvänstern för att de i så fall inte förstod det: i 99 av 100 Svenska Dagbladet-krönikor används Jenny Nordberg-liknande argument just så: "Ni i vänstern säger att ni är mot förtryck, men varför kämpar ni då bara för A och inte för B?". De enda logiska positionerna enligt högern är att göra allting, eller ingenting. Eftersom ingen kan göra allting, verkar målet vara att få vänstern att göra - ingenting.
Det är en vansinnig hållning. För det är tillåtet att välja ett av världens alla eländen och kämpa mot endast det. Det är tillåtet att mest prata om en sak. Det är inte inkonsekvent. Inkonsekvent är om man står för en princip - till exempel jämlikhet - men av godtyckliga skäl inte vill tillämpa den lika för alla. Man kan vara inkonsekvens i tanken, men att välja en handling framför en annan är inte inkonsekvent.
Nå.
Låt oss anta att Jenny Nordberg faktiskt var genuint förtvivlad över bristen på engagemang.
Okej.
Det hedrar förstås alla feminister att det är just deras engagemang som efterfrågas. Har man så stora förhoppningar på sig, betyder det att man måste ha gjort något bra tidigare. Så ironisera inte över att lastbilschaufförer och takläggare inte behöver stå upp mot mördarna. Tar man på sig en etikett som feminist, så innebär det faktiskt ett slags löfte, ett löfte som de flesta lastbilschaufförer och takläggare inte har avlagt.
Men plikten att vara emot IS om man kallar sig feminist - när har svenska feminister haft chansen att uppfylla den? Vilka tillfällen har gått oss förbi att verkligen påverka situationen? Jag kan inte komma på några. Erik Helmerson i DN ger Jenny Nordberg sitt stöd och undrar varför inte svenska feminister kommit med "ett batteri av föreslagna motåtgärder". Men det har ju inte någon lyckats med - i hela världen? Att vara feminist innebär en plikt att stå på rätt sida, inte att vara smartare än alla andra levande människor.
Det är klart att varje svensk feminist kan posta ett avståndstagande på sin Facebooksida. Men för vem skulle man skriva det?
När vänstern opinionsbildar om avlägsna konflikter, finns det i alla fall en tanke om en påverkanskedja: genom att väcka opinion i Sverige kan vi påverka vår egen regering att i sin tur använda sitt inflytande.
I fallet med IS är jag helt och fullt övertygad om att terrorn får det att vända sig i magen på varje svensk riksdagsman, och att regeringen skulle gripa precis varje tillfälle att påverka situationen till det bättre. Tror inte Jenny Nordberg det?
Sanningen är väl att det inte finns någon insats som behövs så lite som en feministisk kampanj för att öka motviljan mot IS.
Kravet att vänstern inte ska "tiga om sin övertygelse" är för övrigt hejdlöst ironiskt. För samtidigt, i en annan del av högern, hånskrattar man ju brallorna av sig varje gång Vinkelboda arbetarkommun "kräver" avlägsna diktatorers avgång. Det är ju ingen som lyssnar! Haha, nu darrar självhärskarna!
Då säger högern att vänstern pratar i onödan.
Nu vill de att vi inte ska göra något annat.
Hur ska de ha det?
Äntligen ett vettigt svar på Jenny Nordbergs text. Trevlig helg!
SvaraRaderaerr feminister angriper ju IS varje dag. YPG består ju av såväl kommunister som feminister. Vad te x vänsterpartiet skulle kunna göra är att vara tydligare med att allt stöd till Rojava ÄR såväl demokratiskt, anti-terroristiskt och feministiskt. Lyft terrorstämpeln från PKK, ge alla svensk-kurdiska frivilliga status som svenska hjältar etcetera. Allt år alla samlar in pengar till el i Rojava... Jenny Nordberg är en idiot.
SvaraRadera