Fosterhemsbarnen

Samhället har inte oändliga resurser, ännu mindre staten. Därför känns det som fel prioritering att alla fosterhemsbarn som blivit "försummade" mellan 1920 och 1980 ska få 250 000 kr i ersättning, samtidigt som Rädda Barnen kräver mer resurser - utan att få det - till barn som far illa idag. Som jag skrivit tidigare har politik alltid handlat om att möta elände med framsteg, inte om att kompensera för att framstegen inte gjordes tidigare.

Kraven på staten att gottgöra vilar på lös moralisk sand. Ja, barn misshandlades fysiskt och psykiskt. Men fosterhemsplaceringarna räddade också liv.

Och gränsdragningsproblematiken har aldrig varit större. Borde inte också den som blev kvar hos sina biologiska föräldrar, och där fördärvad för livet utan att det offentliga ingrep, bli ersatt? Borde inte övergrepp i andra offentliga institutioner: skolor, sjukhus, kaserner - vara likställda? Övergreppet är ju detsamma.

Processen för att avgöra vilka som ska ersättas blir fel hur man än gör. Att bara ge 250 000 till alla som anmäler sig skulle vara en unikt lättvindig hantering av skattebetalarnas pengar. Därför har man upprättat en slags utfrågning inför en statlig nämnd. Men om den processen inte bara ska vara ett spel för gallerierna, kommer en del ansökande få avslag. Man kan föreställa sig hur det känns för de som är i behov av upprättelse att få sin historia underkänd. För dem kommer hela ersättningsinitiativet att göra mer skada än nytta.

Vad som försiggår i statens regi är inte hemlig materia. Villkoren på barnhem och i fosterhem har debatterats offentligt i Sverige under 1900-talet. Ansvaret för att det inte blev bättre faller på alla medborgare som inte sa något, och som inte stödde politiska initiativ för en annan socialpolitik. Det borde vi sona genom att skapa drägliga uppväxtvillkor för alla barn idag.