2012-04-18

Är du anställningsbar, lille vän?

Precis som Aftonbladet skriver är det förstås lite av en provokation av Magdalena Andersson och Stefan Löfven att påpeka människors egna ansvar för att göra sig "anställningsbara" i en situation med 8 procents arbetslöshet. Det är i och för sig helt sant att man har ett sådant ansvar. De allra flesta tar det också. Många kämpar förtvivlat med sin anställningsbarhet. Socialdemokraterna antyder något helt annat: att människors vägran att omskola sig, utbilda sig och praktisera skulle vara någon slags viktig orsak till massarbetslösheten. Nu ska man "skärpa kraven". Men vi har inte 8 procents friktionsarbetslöshet - tvärtom, enligt Konjunkturinstitutets marsrapport är matchningsproblemen på en rätt normal nivå.

Så varför envisas Socialdemokraterna med att bara prata utbildning, som om vi levde på toppen av en högkonjunktur och behövde rikta all koncentration på att fylla lediga tjänster? Tja - det sätter ju till att börja med fokus på arbetskraften: det är vårt fel att vi är arbetslösa. Efter åratal av politisk impotens när det gäller sysselsättningen är det en bekväm vändning. Dessutom har utbildning och omskolning inte lika starka socialistiska konnotationer som den viktigaste åtgärden: att låta den offentliga tjänstesektorn växa i takt med behoven.

Det förklarar visserligen fortfarande inte varför S inte pratar mer om att få fart på privata investeringar (till exempel i bostäder) eller om en mer offensiv näringslivspolitik. Eller om åtgärder för att öka konsumtionen - vi är bara i botten av en långsam konjunkturuppgång. Eller om att få ner övertidsberget som effektivt förhindrar nyanställningar, en tanke som Frances Tuuloskorpi skriver bra om: vi springer verkligen benen av oss för att hålla våra bröder och systrar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna är lika märkligt upptagna med arbetskraftsutbudet som regeringen. Arbetskraften spelar för mycket dataspel, anstränger sig inte tillräckligt, har för dåliga betyg, söker inte tillräckligt många jobb, har lite för generös sjukförsäkring, kostar för mycket. Direkt komiskt blir det när inte ens facket - häromveckan i form av TCO:s jobbseminarium - diskuterade annat än kvaliteten på de jobbsökande. Varför inte krav på offentliga investeringar, till exempel? En facklig centralorganisation är lika bra på att se behoven i medlemmarnas verksamheter som i deras CV:n. Men tidsandan tycks förbjuda att ens tänka det förstnämnda.

Vi befinner oss alltså i situationen att finansministern och oppositionens finansministerkandidat båda - men av olika politiska skäl - för en politik för överhettning under ett år då tillväxten spås bli nära noll. Anders Borg håller i slantarna eftersom ansvarskortet har funkat att spela ut förut. Procyklisk politik för att boosta opinionssiffrorna. Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre.


4 kommentarer:

  1. Lika bra skrivet som Frances´ utmärkta inlägg.

    SvaraRadera
  2. En fråga blir ju då om Sjöström kommer att utmana Löfven om detta. Eller om även Sjöström kommer att ingå i den stora procykliska sammansvärjningen.

    SvaraRadera
  3. Jan Wiklund2012-04-23 19:52

    Förlåt, Sjöstedt menade jag förstås. Antagligen blandade jag ihop honom med dig...

    SvaraRadera