Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.
"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."
Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.
Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.
Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)
Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.
Från smal till massa på 24 timmar.
Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"
En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).
Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.
Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.
Strålande Jonas
SvaraRaderaMen börjar det inte bli lite väl mycket kommentarer om medelklassens skräck för massan nu?
SvaraRaderaDoh!
SvaraRaderagillar ditt inlägg! särskilt för att du talade om för mig vad en vuvuzela är
SvaraRaderaDet stämmer säkert men det känns som ett lätt sätt att avfärda opposition på. Alla som tycker annorlunda än en specifik vänstergrupp kan av den gruppen avfärdas som urban medelklass med det resonemanget.
SvaraRaderaNja, det är inte så att vänstern är hjälten och högern skurken här. Snarare skär detta beteende rakt igenom blockgränsen. Jag påstår inte heller att jag själv inte är lika fånig. Men man kan ju ha sina stunder av klarsyn.
SvaraRaderaDet där var en riktigt bra postning! Som fd inflyttad stockholmare med vissa ambitioner att tillhöra den ängsliga medelklassen kan jag inte mer än garva åt beskrivningen av detta så beklämmande medelklassfenomen. Roligt och pinsamt på en och samma gång! Mer sånt i Flamman!
SvaraRaderaKonstigt nog är det alltid Skånegatan eller Söder i allmänhet som får stå som exempel för urbantöntig medelklass. Tex den där sketnödiga fejk-pappabloggen, vad den nu kan heta. Det där är en gammal sanning som inte har någon som helst kontakt med 2010. Den ängsliga medelklassen har sen länge flyttat till villa i Enskede eller möjligen Vasastan. Kanske är Söder på väg att svennebanan-peaka?
SvaraRaderaSpot on!
SvaraRaderaGillar att det här kommer från en medelklass mediefitta som jobbar med "marknadsföring".
SvaraRaderaBra skrivet, och det är säkert sant i stor utsträckning, men jag tycker du missar en grej. Så fort en uppfattning blir allt för allmänt accepterat är det värt att ställa frågan: Är den accepterad för att den är sann, eller är den accepterad för att den är accepterad. Att ifrågasätta det vedertagna är den princip som drivit hela upplysningen, ända sedan Descartes första gången bestämde sig för att betvivla allt som går att betvivla. Knepet är förstås att inte dogmatiskt anta den motsatta åsikten heller, utan att kritiskt analysera hela fältet av åsikter.
SvaraRaderaIntressant. Jag har själv reflekterat över detta flockbeteende och dragit små paraleller med "grottmänniskan". Osäkerheten i det moderna splittrade samhället gör att vi söker vår identitet i "flockar" för att i den kunna känna bl.a. trygghet och bekvämlighet. Att följa med strömmen är så pass viktigt att människor inte bryr sig om att granska och analysera, vilket kallebergman skriver bra om. Det existerar ett samhällssystem som är systematiskt uppbyggt och där vi inte ska ha tid och ork för eftertanke utan bara spinna hjulet vidare. Det är en hjärntvätt som har samma syfte som politiska och religiösa trosuppfattningar haft för makteliten, fast detta är mer utvecklade metoder. Religion håller på att spela ut sin roll som maktverktyg inom väst, fast än att kristendomen omvänt stärker sin position iochmed islamofobin. Den stärker sin position för att det liberala samhällets provokationer bemöts på alla olika sätt vilket enar icke-muslimerna - en stor och viktig flock - och inte för att vi samlas i kyrkorna och tror på Gud.
SvaraRaderaDet "fria" samhället vi i väst lever i har blivit så marknadsliberalt och okontrollerat kommersiellt att profitintressen sedan länge tagit chansen att genom deras metoder bygga deras egna "religion". Det är den vi i väst nu håller på att uppslukas i när vi samtidigt, ironiskt nog, opponerar oss mot religioner med kommentarer som "religioner är ett statligt verktyg att kontrollera folket med".
Kapitalisterna ser hela tiden till att söka växande "flockar" att profitera på i samhällets djungel av stilar, kulturer, subkulturer, inriktningar, skolor av alla dess slag. Ett samhälle med upplysta människor som inte går att lura är ingen framtid för överklassen. Därför har vi idag en enormt stor medelklassflock i identitetskris som är helt ointresserade av kronprinsessans bröllop i fikarummet men ändå tittar på det hemma i smyg. Folk som hatar vuvuzelas men inte bryr sig ett smack om afrikanerna som blåser i de där tutorna när de kollar på VM.
Vi lever i ovetande, i lögner, med föreställningar som vi försöker jaga och springa ikapp. Men man ser inte längre än näsan räcker heter det och vår, mänsklighetens näsa, växer hela tiden.
Det här blev långt, men det är ju ljust hela natten så vad annars göra... lätt att sväva iväg.
Mycket intressant analys. Man skulle kunna tillägga att denna "urbana agendasättande medelklass", med till stor del ursprung i provinsen i sin brist på förankring i verkligheten lätt blir rov för förenklade och antidemokratiska lösningar.
SvaraRaderaFörbannat bra skrivet!
SvaraRadera"Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen."
SvaraRaderaUtan tvekan är det så! Du ler nog rätt ofta när du ser dig själv i spegeln eller umgås med dina polare, gör du inte?
Jag kom osökt att tänka på det intressanta begreppet habitus i detta sammanhang. Har du någon gång undersökt ditt eget habitus? Jag skulle inte tro det...
SvaraRadera"Ett viktigt begrepp i [Pierre] Bourdieus teorier är habitus som hjälper till att analysera relationerna mellan individers position i det sociala rummet och deras egna val, hur de positionerar sig själva. Habitus är en individs handlingsdispositioner, handlingsmönster som är inlärda och som leder till att individen gör vissa specifika val som leder till att reproducera makthierarkier. Livsstil och smak, som oftast innebär avsmak för en annan grupps smak, är viktiga delar i en individs habitus. Individens habitus präglas av den förhärskande habitus i den grupp individen tillhör. Habitus skapar gemensamma sätt att se på omvärlden och sig själv. Den är också ett medel för att avgränsa sig från andra grupper."
"Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill 'fastna' i en fråga?"
SvaraRaderaJimmie Åkesson?